Jag har inga ord. Kan inte tala. Förstår inte vad andra säger. Ser deras munnar som twist-band. Rörelser och Saliv-strängar. Tandköttstextur. Jag minns alla ansikten. Kan inga namn. Letar alltid efter tvillingbilden. Alla liknar alltid någon annan, något annat.  Det finns ingen text, som jag kan läsa. Men jag hittar bilden. 

Jag kan inga färger. Jag tänker på neonfåglar och mandarinblånade vyer. 

Jag har inga känslor. Kan inte känna. Jag stryker ytan på tv-rutan. Jag stryker ytan på dej. Jag blir statisk. Fågelungen ramlade ut och dog. Det gör mej inte ledsen.
Jag är inte adekvat. Kan inte svara, på ditt uttryck. Det ger inget, intryck. För Jag känner, inte någonting.
Jag är tom.

Jag tar kort på dej när du gråter. Jag analyserar dina anletsdrag, För att bli den likadana bilden. Jag hittar mej. Vattnar uttrycket. Vi tittar på min speglade bild. Du rör och tröstar den avtorkbara ytan. Din mun är en manets rörelse. 

Vi delar dej. För Jag kan inte delas.  Jag är den minsta möjligt vikta, origami- lotusen. Jag kan inte vikas mer. Jag är bara 1 bild. Den måste alltid vara, Fyrkantigt Hel.
Vi kan inte dela mej. 

Det flög in en gök i mitt hjärtebo. Allt puttades ut. Den boar i mitt tomrum.

Men jag kan inte berätta det. Och jag kan inte känna det.

En bild framkallas ur mitt inre.

Gökens bo är svart.