Det bodde ett trögt väsen i vinden 

den som alla kände men ingen 

riktigt ville kännas vid. Hon stod 

vid tröskeln den sommardagen, 

livet var en lång bris av evighetens 

sommarlinnen- den som vinden 

piskade ihop med solens varmaste

strålar. Upphängda på torklinan 

såg de näpna ut. Vill in till dig 

nu. Lukta mig fri. Få blunda ett kort kort ögonblick. 

( orden så knappa och kärleken så ren) 

Möter dig här. Alltid. I ett skratt 

som får de ljust gula väggarna att närapå

blekna.