Hemfärden gick smidigt. Kvällen övergår i natt. Det omgivande mörkret sluter sig, blir bakom muren av tystnad till ett fängelse. Mellan oss står ett fladdrande ljus, en flaska rött vin och ett par vackra kristallglas. Vi är båda trötta. Cindys ögon är fyllda av tårar, hennes hud är blank av svett och från näsan rinner blodet ner och in i hennes mun. Hon för glaset mot munnen, känner hur smaken av blod blandas med vin och sväljer. Ett av de där magiska pillren slinker med ner i halsen. Det sticker till, men snart är all verk över. Ondskans framfart har söndrat oss alla. Inte minst Cindy. Hon orkar snart inte mer. Blodet som täppt till hennes näsa droppar, faller då och då ner på bordet. Först rätar hon på ryggen, vill inte fläcka duken, inte se mer... Sedan böjer hon sig fram mot honom. Deras pannor möts. Med hud mot hud förnimmas slagen. Hennes hjärta slår i samma takt som hans. Blod, svett och tårar blandas och faller droppe för droppe ner mot vad som allt mer liknar en bild. Bilden av ett öde som ingen kunnat förutse. Snart, mycket snart, skulle de inte längre tvivla. Livet kan i den ena stunden vara som en mardröm man inte kan vakna ifrån och i den andra som en dröm man inte vill vakna ifrån. Ännu hade hon den där Agiasa inte lyckats bända de tu isär och nu vet de allt de behöver veta. Inte ens döden skulle kunna skilja dem åt. De hade något ondskan saknade, något hon längtade efter men aldrig någonsin skulle få.