-

Ljudet skär som en kniv rätt in i mitt sovande lugn. Väcka mig ska det göra men pina mig är bara onödigt. Farmors gamla väckarklocka, även om jag älskar den för hennes skull, måste jag nog snart byta ut den till en som inte ger mig hjärtstopp, eller ryckningar i själ och kropp. En sådan där liten som piper försiktigt kanske, som finns på Biltema till reapris, enligt reklamen som reklambäraren gav mig genom springan i dörren häromdagen. Halvsovandes i sinnet rullar jag benen ut på golvet. En liten rörelse när madrassen inte är bredare än en vanlig trasmatta.

-

Vattnet känns kallt och inte alls så skönt som jag hade tänkt, men färdigsköljd jag drar handuken över huvudet och låtsas att jag duschat. Deo-sprayen döljer lögnen mot omvärlden, tror jag. Varför går jag aldrig och lägger mig tidigare? Morgonen är mörk till sin natur och ljuset uteblir ännu från dagen som börjat. Bara snön lyser upp marken där ute, ser jag genom fönstret medan strumporna får sina fötter de finns för. Kylan är synlig för ögonen utan hjälp av termometerns nål.

-

Dagen idag är ny men samma som igår. Fast måndag. Fodrade stövlar lämnar spår där jag går, avtryck likt fossiler som varken de ville det eller inte har blivit kvar i en herrans massa år. Studerade av apor som går på två ben, ibland med fodrade tygbitar av djurhudar vi nu kallar skor, uppfunna av självlärda entreprenörer någon gång som ingen vet när. Mina spår leder nu fram till busshållplatsen där jag fastfrusen står.

-

Sticke Sax, som han kallas, hälsade med hela själen när han kom hit där vår väntan på bussen det primära är. Glad och pigg som någon fantasifigur från en tecknad film börjar han prata med mig om helgens äventyr. Oj, vad han drog på, tänkte jag och hoppades att det var så. Sticke hade fått napp på krogen i lördags, strax efter att jag själv hade gått. En blond liten söt sak som var lika underbar som en kissekatt, fast vildare när passionen fick utlopp i gemensam natt. Hurra så glad jag blir sa munnen högt när hjärtat halvsov och brydde sig knappt. Ett ligg för Sticke Sax, så härligt för honom och en klapp på axeln fick han av mig som en vänskaplig akt.

-

Väl vid fabriken var väggarna täckta av kristaller från nattens frost, som glänste i det svaga morgonljuset som kastades hit av en bortglömd sol. Vackert, anmärkte Sticke som såg skönheten i saker både här och där. Säkert, tänkte jag men tänkte egentligen på kaffet som i personalrummet stod färdigt och väntade på min kopp, och med påtår innan klockan slog åtta och vid bandet det var dags att ställa upp sig. En mutter där och den andra inte där, utan här. Hjärnan krympte av enformigheten som vilken dåre som helst kunde klara av. Tiden var min enda referens när jag vid bandet stod i total zombie-mode och väntade på rasten.

-

När eftermiddagen närmade sig fyra anade några neuroner att det snart, äntligen, var dags. Bandet rullade på men mina muttrar hade jag inte längre någon tanke på. Friheten var i sikte, och jag sneglade bort mot Sticke som nickande bekräftade att dagen gått och åter ut till livet vi nu skulle sticka. Först till busshållplatsen och sen vidare ända hem till området där vi båda hade våra riken av frihetlig ensamhet. Efter 40 minuter med svettig rygg och illamående bussfärd, klev vi av tillsammans där vi tidigare på morgonen också var.

-

Snön föll tät på min stickade mössa när Sticke vände sig om efter några meter och frågade om jag hade en dator och spelade spel. Jag stirrade frågandes så han fortsatte att han nyss börjat spela ett fantastiskt spel, med en helt egen värld där man kan göra ungefär allt som går att göra här. Medan jag funderade på vad han sa täckte den tungt fallande snön hans axlar och sen föll ner när han ryckte på dem, och sen gick han vidare utan flera ord.

-

På vägen hem mötte jag Pernilla som jag känt sedan lågstadiet. Hon var nu assisterande rektor på samma skola och lyste friskt från denna roll av viktighet. Hon såg på mig och log, med munnen. Resten av människan utstrålade högmod. Jag nickade vid passage men skyndade vidare utan prat. Mörkret lade sig snart och vinterljuset som var svagt knuffades undan av den ankommande natten. Kanske lika bra att lägga sig snart, tanken tänktes när nyckeln vreds i dörren och i mitt hem jag var tillbaka.

-

En ny mikro stod på bänken och lyste så fint med sin svarta och moderna design. Dags att värma ravioli, berättade magen med ett kurr och på dessa ska man lyssna och följa, det visste jag allt. Efter måltiden tog soffan mig till fånge och genom natten höll mig kvar. Tills jag med ett ryck i kroppen vaknade av alarmen från väckarklockan som jag älskade, men samtidigt hatade det ljud den mig gav. Var det redan nästa dag och var klockan redan sju? Det kändes som om jag somnade för bara femton minuter sen, men vad ska man göra åt det nu. Inget annat än att vänja sig.

-