Dikt av Julia Engström

Min hjärna lever sitt eget liv.
Det är ingen brist på driv.

Tankarna spretar och sparkar åt alla håll.
Svårt att hålla koll.

Hjärnan är en överhettad motor som desperat behöver kylas ner.
Jag vet inte om jag orkar detta mer.

ADHD är både en kreativ superkraft och det bottenlösa mörkret som ingen annan ser.

Men jag gillar ändå min bergochdalbanefärd genom livet.
Jag hade inte velat vara utan rivet.

Jag har en själ som sprakar och gnistrar som en månraket.
Som ett barn som sliter upp ett paket.

Så skiftar jag mellan extas och botten.
Ja, jag har blivit tilldelad den lotten.

Men det är inte alltid det syns på ytan hur jag egentligen mår.
Det kan verka som att jag är en solig vår.

När det i själva verket döljer sig nåt svart där inne.
Du vet inte alls vad jag har i mitt sinne.

För det mesta är kroppen lugn medan hjärnan går på speed.
Det är jobbigt indeed.

Ja, min hjärna lever sitt eget liv.
Men jag går ändå framåt med stora kliv.