Dammar gör det mellan stela skuldror
när knutar lossnar min vingbredd
parerar smältvatten det går så där
och väljer att falla osedd

flanderslipningens fasetter kastar små solar
ganska många hinner jag fånga mig mätt
det ligger nyfödda skratt i luften
jag hör åtminstone ett

jag flyger i parken inte långt från där jag bor
kalejdoskåpet vet jag då var det ska stå
nu kommer flyktfåglar tynga min tidslinje
tvärsöver nu och då

kanske är jag klar långt innan jag försökt
men det låtsas jag inte om
för precis som våren så chansar jag
tyckte precis att någon sa kom