Det står en krum figur i spegeln.
På hennes axlar vilar skira vita trådar
likt de som vävs i försummelsens vrår.

Det är en främlings blick hon möter.
Hon undrar så vem det kan vara?
Inte hon och hennes korpsvarta hår.

Årsringar av smuts på hennes fönster.
I rum och hjärta flödar ljuset inte längre in.
Hon ser inte att skuggorna blir fler.

Hon kan inte se hur sorgen impregnerat
tapeterna som maken en gång satte upp.
Nu flagnar de och som tårar faller ner.

Försmädelsen när mannen fann en annan.
Tomheten när enda barnet flyttat ut.
För tre decennier sen blev hon ensam kvar.

Hon vandrar kvar i sina glansdagars ruiner.
Konserverad i alla sina minnen
lever hon det enda liv hon har.