Å jävlar vad cool jag ser ut! sa Narkissos till sin egen spegelbild. Jamen, självfallet coolare än någonsin, att jag måste få pussa min egen spegelbild. Nästan lite stum och okänslig känsla, ett fång för skuggornas värld.

Vart tog mitt sköna, smala vackra blomster vägen? Det som fanns förut, men som numera endast synes i ett ytligt fotografi, seglande likt en frusen fjäder i urtidens sånger på floden Lethe.

Ett skrik hörs från vardagsrummet. En målares patriarkala röst talar ut om sitt begär.

Jag måste bara få måla en grå färgyta med ett svart streck och en tvillingstjärna med allt, å allt, som är stencoolt, en staty med en rosa fjäder. I bakgrunden synes en gipsbahook hålla en skål med jasminris i sin hand.

Nu har jag inga rosa blomsterbrillor längre, smilar han lite inställsamt och blinkar med ena ögat, och så försvinner blinkningen genast till ett fruktansvärt mopsigt och coolt muller. Ein Hundewetter för den coola skrikan i en illusorisk nebulosa, eftersom han inte kan fånga skuggan i monologen om vad som är vad - bahooken eller han själv - i skymningen.

Men han försöker för sina feministiska ideal med rosa fjät och på tå, men så hörs allt fjäderlätt ändå.

Skrikans ekivoka sly hörs ända från en by
och slåtter . Så säger den rosa fjädern "Jag kan ",
för fjädern sitter nu fast orörlig i den gulliga hatten.