Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
-


Gubben som var ingenting och därför allting var

-

Enskild stuga i skogen stod, med en ram av timmerstockar som omtänksamt skänkt den sina liv.

-

Taket kläddes med ett täcke av levande mossa, som likt husets inneboende också fröjdes och frodades här.

-

De två rummen på insidan av stugan rymde en sparsam sovplats, en eldstad och ett matbord med en liten stol.

-

Här levde en gammal man som rakade skägget med kniv, men håret lät han alltid förbli som det var.

-

”Frisyrer är för folk som inbillar sig att med ett vackert hår också de själva skönheten får”, sa han högt till stugan som med ett eko gav sitt medhåll som svar.

-

Inspirerad av solstrålarna som genom trånga springor i huset trängde in, greppade han sin vandringsstav och genom den låga dörren hukade sig ut.

-

Vildvuxna buskar smekte den knarrande dörren när den svängde ut, njöt av brasans värme som strålade ut och gav sen fri passage för sin stugboende vän.

-

Skogens paradis glänste i solljuset även för de ögon som inte sett något annat på över fyrtio år, om gubbens inristningar av tidens år i stugan stämde på ett ungefär.

-

Bland granarna omkring hade kottarna växt sig stora och flera låg redan på backen som nu var bar, efter att solen ropat på våren att väcka livet upp från sömnen som var.

-

Med staven i hand vandrade gubben den egenstampade stigen som ringlade genom granar och mossbeklädda stenar utan hast mot den närliggande sjön.

-

Fågelkvitter som musik blandades med intervaller av tystnad som tillät kvarvarandet av skogens egna musik, lågmälda ljud och knarrande av mystik.

-

Femtio meter fram skuttade en hare förbi med en lång följetång av skyndande paltar, som förutom öronen och sina små ben såg ut som lurviga små pälsbollar.

-

En god stund senare hade gubben tagit sig fram till vattnet som låg stilla som en spegel på denna ödsliga skogssjö.

-

En vacker oas för honom och allt liv som här fanns, efter att människorna utanför skogen inte verkade hitta hit, bortsuddad från kartan och därför försvann.

-

De egengjorda nävskorna som vintern tog att tillverka, drog han sakta av när han satte sig på stenen vars runda yta var mjuk och snäll för en gammal rumpa.

-

Nakna fötter doppades i det april-kalla vattnet och gav en levande känsla av verklighetens varande genom kylan, med effekten att sinnet såg tydligare det som var.

-

Ett lager av tankar försvinner, de som kluttrar och döljer den värld som uppfattas och bara nakenheten slår dig vaken med en kraft som enbart naturen har.

-

”Jag ser dig, jag är dig – och du är mig, fast då är du inte mig och jag är då inte dig”, en insikt som både bärt gubben och varit ett med honom genom alla dessa fyrtio år.

-

I vassen vid sidan av stenen plaskade något stort, antagligen en gädda som liksom gubben levde i det fria i enighet med det som var och det som båda gav.

-

Solen torkade blöta fötter snabbt och in i nävskorna de snirklade sig åter, glada att återförenas med sin bärare som med kärlek och varsamhet värnade och om dem tog hand.

-

Alla tillsammans, gubbe, nävskor, harar, granar, kottar, gäddor, vatten och sten, formade enigheten som varandra med omtanke genom livet och tillsammans det bar.

-

Tillbaka i sin lilla stuga satte sig gubben ner vid matbordet och hällde lite honung på ett buskblad han plockat vid dörren.

-

Det fungerade fint som ett fat för de hungriga små vänner som en efter en kom för festen som dukats upp av gubben, som inte på något vis såg sig som annorlunda än dem.

-   




Prosa av PFJS
Läst 48 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-03-13 15:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

PFJS
PFJS