jag stannar i en passivitet som om det ska rädda mig
från döden

som om att aktivt inte leva livet ska
konservera mig, preservera mig
mumifiera mig

för kommande generationer
för den dagen jag är mer redo
att ta mig ann

vad det betyder att vandra
längs med denna jord
längs med stjärnor och galaxer

efter dinosaurier och andra världskriget

för marlyn monroe dog
innan jag tog mitt första andetag
som min farfar och hans före det

vem ska jag missa, med bara några minuters mellanrum
vem ska missa mig?

men efter ett tag inser jag
att trots mina försök
stannar inte tiden

utan fortsätter utan mitt samtycke

så gör min kropp
trots bröstets tafatta försök
att klamra sig fast

till slut abdikerar även jag

en evolutionär anpassning
till nuets ofrånkomliga
förändring