Jag la precis ifrån mig en bok som jag läste ut nu på morgonen;
Anteckningar om sorg, heter den, och författaren är Chimamanda Ngozi Adichie.
Det är en liten, tunn bok, som trots att den handlar om sorg, lämnar efter sig en värme inom mig.
Tänk att kunna skriva så "lätt" om sorg!
Tänk att skriva om sorg, och samtidigt skriva om kärlek och om livet, så man som läsare är med, så man förstår.
Jag läser och njuter och tar del av, anar och är med henne i hennes sorg.
Tänk att kunna använda orden, språket på ett sådant sätt.

Jag vill också kunna förmedla saker så som hon kan.