i tacksägelse över livet...

Lycklig är den som har. Den som spar den har. Vågorna kluckade under båtskrovet. Kroken agnades på. Betet av maggot. Förväntad fångst abborre. Men inget napp denna dag. Det var dåligt väder på väg in. Stormen tilltog medan ankaret togs upp. Båten for vind för våg innan styrfart med årorna. I aktern barnen satt vettskrämda. Far kämpade tillsammans med mor mot vinden. Vad de ångrade att de velat sätta mat på bordet.

Var helst i världen ser det likadant ut. Kampen går vidare för att mätta barnen. Föräldrar reser långa vägar för ett arbete ska ge lön tillräckligt. Men trots allt förlorar de sin aktning inför sina barn. Svältens barn sörjer inget. De ler åt en rosig liten sky. De skrattar med lervällingens framfart. De hoppar och skuttar mellan törnarna. Var helst ett barn som svälter går torrskott påminns de. Ja när dagen bräcker med glödande himmel. Det är den dagen de sörjer och minns. Nöden bekommer dem knappast. För dem är det som vanligt. Men när de får det gott för en stund. Det är då som smärtan kommer.

Så sitter jag här och tänker. Att barn är fattiga och svälter även här. I ett land som har en prisad modell. Jag minns när jag gick hungrig. Inte som fattig på det viset. Utan för mig var fattigdom en episod. Mellan föräldrars arbeten. Men dock jag hittade vissa gånger min egen mat i skogen. Så flyger tankarna iväg igen. Den som ingen skog har. Och där bördiga jordar är fyllda av krigets kemikalier. Hur ska livet återvända hos alla de flyende som inget har att återvända till. Ja de fattiga ser oss. Fast att de inte ser. För de har inget läge att reflektera. De måste bara ta sig till maten var helst den finns. Barn som tvingas till outgrundliga handlingar för en bit mat. 

Och här sitter jag. Med tak över huvudet och massor med basvaror hamstrade för krisläget. Proppade förråd med förnödenheter. Hur skulle jag känna om jag svalt och hur skulle jag se på andra. I mitt stilla sinne har jag sett mig själv från ovan. Ser hur nära det hungrande barnet finns. Jag syr väskor för välgörenhet. Pengar som mottagarna kanske får. Men som alltid finns den där risken. Att den som redan har proppat förråd tillskansar sig medlen. De fattiga barnen skulle ha haft för att klara en dag till.

I tacksägelse över att se det jag har. Jag vänder mina tankar till den som saknar allt! Tar lite av min tid och skänker min gåva. I hopp om en bättre värld! Dock vet jag det inte finns några garantier att det når fram. Istället skriver jag till beslutsfattare och skapar grupper för fred. Söker den som vill stå upp för alla barns rätt. Deltar i aktioner för fred. Där jag hoppas att en dag denna upprustning för miljarder ska stoppas. Barn svälter i vår värld och de ska inte dö för ett krig de aldrig startat! Lyckligt är det barn som får vara fri i frihet!