tänk vad minnen
kan etsa sig fast
att uppleva igen 
igen och igen

jag vill helst inte det
glida fram och tillbaka
mellan dået och nuet
jag vill ropa stopp

hur utsatt jag var
bara ett barn
han som skulle skydda
blev till ett monster

mamma ville jag ropa
pappa är sådär konstig
petar och rör vid mig
på ställen han inte borde

och han är tung
så svart som ett troll
en skugga över mig
han släcker ljuset

något i mig härdar ut
det konstiga som sker
det äckliga det onämnbara
lämna mig ifred, gå nu!

så är han klar och färdig
drar upp gylfen och flinar
sådär belåtet och viskar
tack lilla gumman

tusen nålar i mitt bröst
det svider överallt
lakanet är blött
det luktar fränt

nu blir min kudde också blöt
av förtvivlans och rädslans tårar
de som gråts ur en svart brunn
oupphörliga oändliga

någonstans finns en skepnad
en strimma ljus
hon viskar att snart är nu
och då kommer vara då

inget som kan röra nuet
bara i svarta svåra minnen
då gäller det att se upp i himlen
blunda och känna solens värme

lyssna till fåglarnas ivriga kvitter
se naturen byta skrud
till det skimrande ljust gröna
varenda knopp som snart blommar

varenda knopp som snart blommar