Så krispigt läckert frostens rosor
Rodnar på mina kinder
Kristaller faller ljudlöst men klingar
När kinden möter dem i vinden
Sådan är kärleken

Men möts av obarmhärtighet
Slokar och slaknar
I slakten av grånande drivor
Rinner som död materia mot älven
Slaktar allt som andats liv

Glupskt äter heta vindar
Spricker av jäsande pollenkorn
Skummar på vågor av multnande snö
Stinker av död bakom masken
Låtsas sin oskuldsfulla klarhet

Hon vrålar i smärta
Men ler under blågula flaggor
Spirande vivor och blyga violer
Lögnaktigt gör hon sig själv till en mor
Men dödar den moder som burit
Och vaggat

Det evigt förlorade barnet