På sociala medier kör jag något slags gatlopp, publicerar gallimatias, skapar inlägg efter inlägg. Vet att jag oftast gör mig till åtlöje, borde radera innan jag publicerar men det är där och bara där jag kan försöka vara stark, visa en sida utåt som jag inte är. Försöker vara någon slags bror duktig, "se så flitig och bra jag är" Ibland kommer hurrar ropen, de som lyfter mig en bit fast jag vet, att för mängden är jag ett åtlöje. 
Funderar på att ta bort mina profiler på insta, fb och twitter men vart ska jag då visa mina "vänner" att Lasse, han är duktig han, vart ska jag då få den där klappen på axeln som säger -du duger. 
Att planera ett inlägg håller min hjärna sysselsatt. Den håller mig från dåliga negativa tankar som längtan, saknad och obesvarad kärlek. Ibland går det bra, kan hålla uppe humöret ett bra tag men oftast går det inte och underläppen börjar skaka som på ett barn då jag försöker hålla tillbaka förtvivlan, sorg och tårar.

Såg att hon besökt mig här, vill inte det för jag vill inte såra och visa hur jävla svag jag är men samtidigt tänker jag varför? Varför besöker hon mig då hon inte vill ha besök av mig? Kanske det är av samma orsak som jag har.
Jag har lagt undan kort och ring på hyllan ovanför sängen men kan inte låta bli att varje morgon och kväll knyta handen om ringen, stryka över hons kind med fingret samtidigt som jag önskar hon en fin dag eller säger godnatt. Kanske är det som för mig att; -ibland så går det bra, oftast inte. Skakar även hons underläpp som på ett barn då för att hålla tillbaka förtvivlan, sorg och tårar..