Vi hade arbetet att dölja vår längtan i.
Att kriga i.
Att såras av...skadas av...bli sjuk av.

Där kunde man inte välja
på vänner och fiender.

Det var bara att svälja, försvara sig och ja
t o m döda.

Nattsömnen räckte sällan till
att stilla bilderna från dagen innan.

Nu har krigets blåsts av.
Vill aldrig mer till slagfältet.
Orkar inte mer blod och tårar.

Vi somnar om.
Under tjocka mjuka täcken.
Drömmer.
Låter krigstjuten omvandlas till kärleksord.
Låter de aggressiva sammanträdena flyta bort.
Ingen annan bestämmer.

Vi plåstrar om och bandagerar våra skador.
Lägger tryckförband runt blödande hjärtan.
Kysser i stället för argumenterar.

Kriget är över.

Nu resiliens !