jag vet var de finns nu, mina liljekonvaljer
så i ett obevakat ögonblick
smiter jag ut från mitt kontor.
det är nollgradigt regn med prognos på snö
och mina ögon är öppna
jag vet varför jag går den här vägen.

liljekonvaljer trollbinder till sin natur
de kan inte hjälpa sin ljuvliga doft
eller var de slagit rot,
lika lite som jag kan stilla min beundran
för deras vita kalk och späda klockor
eller hejda min hand
från att stryka deras skarpa blad.
de hänför mig, de viskar mitt namn,
de får mig att minnas och glömma.

liljekonvaljer sjunger djupt inne i skogen,
där ingen hör dem
och skulle någon ändå gå förbi,
stanna upp en stund, kanske
böja sig ned och ta in deras doft,
så tystnar deras kläppar av oro.
de fruktar beröring, räds att råka förgifta
eller gå sönder, och gör sig så tysta de kan.
endast ensamma med träd och stjärnor
slår de an sina klara toner, sprungna från
bottenlösa tjärnar av avskildhet och smärta,
kärlek och längtan.

skulle jag tro, i varje fall.
inte heller jag har fått höra liljekonvaljsång
och när jag nu når fram till porten
finner jag den stängd.
jag fäller upp min kapuschong mot regnet
och vänder åter till kontoret.

det är ingen fara,
det blir sommar tids nog.
då ska fjorden ha smält och
alla klockor ska stå i blom.
de ska ringa, klinga och klämta så vackert
att alla fåglar måste sjunga med.
jag kan vänta, skriva mejl,
lägga upp ärenden och
nynna liljekonvaljernas toner
här på kontoret tills dess.