Vi pratade mycket om det. Hur det skulle bli. När det skulle bli. Om det skulle bli. En tonårig flicka på 17 år, snart 18. Hennes bror 16 år. Mamman borde följa med. Hunden Vilda också. Mamma visste inte om det - inte än. Vilda visste. Hon bara visste. Hon gnydde varje kväll vid vår våningssäng i rummet där de blommiga tapeterna hade vissnat för länge sedan. Hon slutade inte förrän lillbrorsan lät henne hoppa upp i hans säng. Det var en risk att ta för skulle deras pappa komma in i sovrummet åkte Vilda garanterat ut med ett ryck i nacken och en spark i baken. Sådan var han deras far, envåldshärskaren.

Nu viskade vi efter att ha släckt nattlamporna ovanför våra sängar på exakt samma siffra vi räknat till; tre. Alltid tre. Missade någon av oss fick vi göra om det. Vår ritual som hörde till det nästan omöjliga, att slappna av för att kunna somna. Min bror hade lättare för det medan jag låg som på tusen nålar eller på aga, som mormor kallade det. Min största skräck var att pappa skulle komma in och dra upp mitt nattlinne och sedan... Nej, jag vill inte tänka på det.

- Vart ska vi bo? viskade min bror. Lite väl högt så jag hyssjade honom. Det var meningen att vi skulle sova nu klockan 21:00 trots att det kunde tyckas vara lite väl tidigt för oss i övre tonåren men vem säger emot pappa? Ingen - inte ens mamma. Hon tassar runt på tå och gör eller försöker göra pappa till viljes som om han var en kung och hon hans tjänarinna. Det var hemskt att se, ännu värre att vara i närheten av för närsomhelst kunde det smälla och en blåklocka kunde långsamt breda ut sig över hennes öga. Jag kunde se att hennes blå ögon blev glansiga av tårar men aldrig att hon fällde en tår. Då skulle pappa drämma till igen. Hårdare och gärna där det gjorde som mest ondast. Tårarna fällde hon i tysthet i badrummet. Jag hade hört hennes låga snyftningar och hett önskat att hon någon gång kunde stå emot honom, stå på sig.

En gång hade min bror ställt sig mellan dem. Då hade han fått sig ett kok stryk och sedan hade pappa ändå gripit tag i mamma och släpat in henne i deras sovrum. Kvävda skrik och höga stön. Sådan var vår far. Hård och brutal och tog det han ville ha. Det var den gången mamma fått missfall och sedan blev det inga fler graviditeter. Det satte pappa stopp för. Han ville inte ha några fler ungjävlar som han uttryckte det.

Man skulle kunna tro att det var pappa som skulle sterilisera sig eftersom det var han som tycktes avsky barn och mest sina egna men han tvingade mamma att göra det. Hon grät efter ingreppet och gled in i ett svårmod. Det spelade ingen roll hur mycket pappa än skrek och slog efter henne - hon vägrade kliva ur sängen. Det var jag som fick ta hand om matlagning, disk och städning. Efter tre veckor klev mamma upp igen. Något stukad och mer sammanbiten. Pappa la inte ett finger på henne i månader efter det. Mamma stängde in sig på badrummet oftare och grät och kved i sin sorg. Dels efter barnet hon mist efter misshandeln och så det faktum att hon inte skulle kunna få några fler barn. 

Ja, vart skulle vi bo? Kanske hos mormor? Nej, där skulle pappa hitta dem för enkelt. Han och mormor stod inte på god fot med varandra. Mormor hade redan tidigt sett vilken typ han var och vad han gick för. Att hennes dotter gått på denna livets största blunder kunde inte hon hållas skyldig för. Pappa hade charmat och varit den perfekte blivande mannen för mamma. Hon blev grundlurad och begrep det inte förrän de var gifta vilken man han egentligen var. Att slå sin nyblivna fru på bröllopsnatten - redan där började hans hårda "uppfostran" av henne. 

De kanske kunde gå genom skogen till den djupare skogen där det fanns ett ödehus. Det var rätt intakt trodde hon men där fanns ju varken el eller vatten. Än mindre skulle de bara ha varsin ryggsäck med kläder och det viktigaste i. Sparpengarna de gömt undan mellan sidorna i deras favoritböcker. De som stod i den lilla bokhyllan närmast fönstret. Nej, inte ödehuset heller.

-Vi flyr till en annan stad! viskade lillebror. Ja, vilken stad då? De kunde ta tåget men hur långt skulle de komma på sina sparade pengar? Och vart skulle de bo? På ett härbärge? Knacka på hos en kyrkoherde bredvid någon kyrka? Bädda med kartonger under en bro, vilken bro som helst? Försöka få med mamma? De kunde resa upp till hennes släkt långt uppåt norrland. Skulle mamma våga? Då måste hon vara mycket modig. Kunde hon vara det för sina barns skull och för stackars Vilda som jämt och ständigt fick slag och sparkar så snart pappa såg henne. Ofta låg hon inkrupen under deras våningssäng längst in i hörnet mot väggen. Darrandes. Det var inte ett normalt liv för en hund. Fast inget hos dem var normalt. Det visste vi båda och mamma visste det. Det var bara pappa som inte såg det. Inte på det sättet. Han tyckte att han som jobbade och drog in pengar till fru och barn förtjänade respekt och underdånighet från sin familj, hund inräknad. 

Så insåg vi smärtsamt att vi skulle inte kunna fly. Inte nu. När man är 18 år bestämmer man över sig själv. Då blir man vuxen. Jag skulle bli myndig om tre månader. Min lillebror hade lite längre väntetid... Hos mig vart jag nu skulle ta vägen kunde han komma till emellanåt. För att tanka kraft, få frid. Få lugn och ro. Han kunde ta med sig Vilda och mamma kunde också komma och hälsa på. Inte pappa dock! Aldrig att jag skulle släppa honom över min tröskel - någonsin. Allt det han gjort mig kunde jag inte berätta för någon, än mindre orkade jag tänka på det. Nu hade han i alla fall slutat säga "godnatt" vid min säng. Slutat upp med sina närmanden och övergrepp. När jag började utvecklas och få mer kvinnliga former avtog hans intresse. Jag avskydde honom fortfarande för nu brukade han våld mot mig istället. Slog där det inte syntes så jag kunde vistas ute bland folk.

Den nyårsaftonen två månader innan min 18-årsdag bestämde jag mig för att samma dag flytta. Pappa hade haft ett uppträde värre än vanligt. Han hade slagit mamma och sparkat lillebror och kört en knytnäve i hans mage. Jag själv hade fått svidande örfilar och han hade greppat hårt om mina bröst och viskat lågt så ingen annan skulle höra. Vore det inte för de här... Tack och lov! Jag kunde ta emot stryk men inget annat från honom min far - någonsin. Hellre dog jag.
Pappa hade avslutat sitt vanvett med att hugga grogglaset ner i vardagsrumsbordet i trä. Brodern hade kastats in i sovrummet där Vilda redan gömde sig under våningssängen. Nu satt jag med mammas darrande hand i min och tårar rann på hennes kinder. Inte på mina. I mig glödde hatet.  

- När jag fyller 18 år på dagen, då kommer jag flytta hemifrån, sa jag högt och tydligt. Du borde följa med! Brorsan och Vilda med. 

- Vad säger du... Det kan du inte mena. Du kan inte lämna mig här...

Att ha en mamma som böjer sig för sin man som en blomma för en stormande vind och bryts av... Det är inte lätt vare sig för oss barn eller vår mamma. Jag var tvungen att flytta hemifrån när jag fyllt 18 år. Inte en dag till i det huset med den mannen som skulle föreställa min pappa. Jag skulle stå ut de veckorna, de dagarna som var kvar och sedan skulle jag lämna. Packa min ryggsäck. Ta mina pengar och dra. Det viktigaste skulle vara att inte titta tillbaka. Att vänta ut mamma tills hon inte orkade mer och på att min bror skulle fylla 18 år. Vår stackars hund skulle inte någon kunna få med sig. Hon var och förblev pappas egendom. Vi människor är inte någons egendom. Vi är alla fria själar från vårt första andetag. Det borde vara ett ämne i skolan; Livskunskap.