De små stjärnorna glittrar på oss mycket tidigt
denna tomgångs tisdag i mars.

Och jag tränar på döden som vanligt.

Döden kom ju närmare mig i går då Mamma ringde
från Finland och har obeskrivlig ångest och ångrar sig
för att vår barndom blev ett helvete.
Lite sent nu tänkte jag!
Inte så mycket jag kan göra åt detta när hon bara väntar på att död.
Jag kan ju inte ha medlidandeångest för att hon har ångest.
Det är en begravning jag inte ser fram emot.
Men kommer att bli nödd och tvungen att åka över Östersjön
för att städa bort ett tragiskt liv.
Då måste jag ha kraft.

Men innan telefonsamtalet kommer så förtränger jag
och bearbetar detta i stället genom att skriva så här på morgonen
innan allvaret på arbetet startar.

Och jag har sagt det tidigare, och det tål att sägas igen.
Skrivandet är den mentala process där jag helar mig själv.
Min psykolog som ger mig verktyg i denna absurda värld jag lever i.

Och jag hade glömt hur välformulerad Kafka var.
Folk talar om de psykologiska djupen i hans böcker,
men nämner sällan hur utomordentligt välformulerat han skrev.
Och sanningen att säga så har jag aldrig talat med någon om Kafka.
Det är ju sådant jag har läst mig till.
Skulle man tala om Kafka så är man introvert med mera,
så därför håller jag min Kafka för mig själv.
På arbetet går det överhuvudtaget inte att tala om honom,
helt fel forum liksom.
Då blir det iskall Kafka tystnad och någon börjar tala om matpriserna istället.

Tog ju en lång promenad igår och lyssnade på
Franz Kafka – Processen på Storytel i min Marshalllurar.
Blev mindre distraherad av omgivningen då.

Jag har ju köpt biljetter till Stadsteatern
för att se just Processen nu i April.

Så jag ville friska upp mitt minne med Storytel
då jag var ganska ung när jag läste Processen första gången.

Och det märkliga är att människor ibland uttrycker
när det blir komplicerat att det är en "Kafkavärld".
Och den liknelsen kommer just från ”Processen”.
Men hur många har läst den?

Och nu har man läst mig över 300 000 gånger på Poeter.se den här gången.
Jag var ju borta ett tag.
Vilade.
Tittade på dom små stjärnorna ett tag istället.
Tränade med döden.
Så människor har nog läst mina dikter/texter ca. 500 000 gånger.

Och världspoesidagen kommer att gå obemärkt förbi.
Människorna kommer bara fortsätta med sitt koketteri som om ingenting har hänt.

Och jag tvingades att stänga av radion då dom spelade Helllstöm.
Annars hade jag blivit dåligt humör.
(Den sinnestämningen vill jag inte ha på världspoesidagen.)
Och givetvis blir jag avundsjuk då jag facineras av
hur man kan tjäna pengar på skräp.
Och jag vet att man skall acceptera andra konstnärer,
men här har jag ett problem jag liksom inte tar mig runt eller över.
Jag tycker helt enklet han är värdelös, han tillför ingen substans.
Och i ett fritt land får man faktiskt tycka som man vill.

Men det är ju så den här masspsykotiska världen fungerar.
Det är bara att acceptera detta faktum, annars förgör man sig själv.

Man får helt enkelt bara skriva av sig så här på morgonen
till världspoesidagen och ta en promenad med Kafka i eftermiddag.

Och låta världen och människorna fortsätta att lemlästa sig själv där ute.

Det är ju tur att man inte är människa.