Det är för ljust. Jag slutar
att skriva.
Jag hittar inte ord i det där
förbannade ljuset.
I ljuset ska man
vara ytlig.
Vara social och vara bland
andra människor.
Kanske vara på en badstrand,
eller sitta i en park och
äta glass
och titta på när barnen jagar
efter duvor.
Den ytan bleknar i skymningen.
Mitt utseende suddas ut och jag blir
en kontur
som sakta smälter in bland skuggorna
i det kalla neonljuset.
Då kommer orden,
då kommer tankarna
och ensamheten.
Då kan man sitta högst upp i en fyr
och blicka ut
över en farled i månuppgång
och känna
sin egen existens komma
närmre kosmos.
Att sitta kvar i den där parken och
oroa sig för framtiden
när glassen är uppäten,
med duvorna kurrande och
undrande över
varför jag bara sitter där,
att även jag har varit ett litet barn
som jagat dom i solsken.
Det är för mörkt där nu,
det går ej att skriva där.
Jag hittar inga ord i det
förbannade mörkret.