Det inre nyss sa:
Varför känslor brinner i havet.
Jag svarade:
Älskade, kanske för att svalka av sig.
Men när jag sedan tänkte efter.
Det som blir kvar.
Saknadens aska.
Skyndar att vara i mig själv.
Skyndar att försvinna från mig själv.
När svanarnas vingar lyfter.
Kristalltiaran de lämnar bakom sig.
Tillsammans så mycket mer närvarande.
Än den tärande ensamhetens frånvarande blick.
Sedan rasslar spindelväven vidare.
Hennes drömmar förvandlas till sterlingsilver.
Blundar den tusende skönhetssömnens sömn.
Fräser till mot förvildade gåtor utan svar.
Hemlighetsfullt nästan mystisk.
När frestelsens klockor slår.
Vem är jag då?
Vem är jag då?