i varje givet ögonblick finns en oändlig mängd möjligheter, i varje ögonblick finns möjligheten till den subtila njutning som det innebär att ge upp dem, att försaka är en underskattad konst, att medvetet vinnlägga sig om att göra avståndet till livet större. jag älskar att försaka, när tingen faller till golvet och lämnar mig kvar med en vag smak av aska på tungan, i de ögonblicken kyls mina känslor ner som en elektrisk mjölk, alla förpliktelser och krav skingras, smaken av aska på tungan är som smaken av frihet, medan kärleken, ömheten och allt det som vi upplever som livets sötma oftast gör oss besvikna, kräver mer av oss än vad vi är beredda att ge, krav som är som ett sms-lån, till sist är skulden obetalbar, till sist är vi emotionellt dränerade och utfattiga. nej kärlekens långsamma nötning är vedervärdig, detta matspjälkningssystem som bryter ner oss i ett tempo som är så långsamt att man knappt märker det.
jag tycker om tystnaden, känslan av att världen är främmande, av att vara främmande inför tingen och sig själv, smaken av aska på tungan som påminner mig om lugnet i den mörka horisont i vilken jag en dag ska uppgå, den fridfulla ångesten som omsluter som sin egen himmel och salighet. att inte älska, att inte beröra eller beröras, att inte leva i kärlekens klaustrofobiska kammare där själen knappt kan andas. det är vid ensamheten och tystnaden som något slags lager avlägsnas från världen, det är i detta tillstånd som man kommer nära något outsägligt, en försmak av det bortomliggande, de diffusa viskningar som kan höras i natten när trädkronorna vajar i vinden och världen ligger försjunken i dvala. att ha människor runtomkring sig stör koncentrationen, det eviga bruset blåser upp damm inför vårt inre öga, gör oss grumliga och diffusa inför oss själva och inför tiden. isolationen är en brännpunkt, en klarhet där tingen återfår sin transcendentala klang, där tingens ockulta språklighet åter blommar ut och inger oss med vederkvickelse.
när jag uppfyllt mina plikter i den präktiga, lilla staden belägen vid Skånes västkust ska jag flytta till en liten stuga i Norge, och jag ska reducera mitt liv till ett minimum av materiella företeelser, och jag ska avlägsna mig från alla mänskliga själar vars hysteriska statusfixering påminner om fåglar dränkta i råolja, medan de ligger i sitt sjuka hav med sina svarta, kvävda vingar så ska jag låta fjordarna och stjärnorna läka allt det som ännu inte är dött, och jag ska hänga av mig det ok som har hängt runt min hals sedan barnsben - denna oerhörda skuld som förefaller vara obetalbar, och fjordarna och stjärnorna kommer att förlåta mig för de brott som jag inte har begått. och jag kommer sova som en som varit aktiv fysiskt och inte tänkt, en som inte har grubblat på evigheter, jag kommer att sova som någon som slutligen har rymt från anstalten och där allt som finns kvar i natten är stillheten och tystnaden,