Per-Erik meterologen på de lokala nyheterna bryr sig om mig för det märks på hans blick och tonfall. Örebro är den mest kärleksfulla staden i Sverige. Här stannar främlingar på stan och undrar hur läget är vilket alltid utmynnar i en skön kram. Det liksom sjuder i hela stan av godhet, öppenhet och livsglädje.
Särskilt på Clas Ohlson har jag fått många nya fina vänner. Vad härligt det är att finnas till.
Här på psykavdelningen Harmonin är det samma sak, idel ömhet och empati. Men så
har ju också Örebro världens bästa psykiatri och går man bort sig i skogen så är det alltid någon som hittar en till slut bara för att man har glömt att eller struntat i att ta sina mediciner. Och så kramas man med Doktor Vrång och blir utskriven hem till den totala allomfattande ensamheten i en blixtrande miljonprogramslägenhet med all sin psykosframkallande betong. Ensamheten smakar som en vattnig havregrynsgröt och man flyr ut i det offentliga rummet och presenterar sig som ett utslaget psykvrak men då får Örebroarna kalla fötter och man sitter i sin kusliga lägenhet med halvfabrikatmat framför TV:n som ens ende och bäste vän åhhh vad jag längtar hem till avdelningen min enda sociala sfär. Hoppas att jag blir riktigt sjuk snart. Ikväll är det ingenting som jag vill se på TV så då ligger jag bara i soffan och funderar i banorna varför existerar jag och vart slutar universum? Är jag verkligen värd Per-Erik meterologens ömhet? Är jag överhuvudtaget värd någonting? Jag har i alla fall en riktig vän och det är en mäktig ek som heter Valdemar.