Genom nyhetsflödet denna morgon
stiger
- chockartat -
en röst ur ett sagoförflutet
i knäppande, sväljande, rullande, studsande rytmer;
gula ärtor ur kartongen, ut över diskbänkens rostfrihet;
spelkulor i gravitationslösa uppflog;
stenar lekande på älvstranden, svarta, glänsande av väta;
fallande tomrum genom materialiteten,
i tonsättarens jonglerande med tidsenheter
mot en susande fond av sci-fi och tomma fabriker;
en lek i väldiga valsverk
med dammiga traverser glömda i taken,
medan lövverkssommarens ärtsångare där ute laddar om
och skickar stötvågor av automateld
genom mitt minne av ett 1980-tal
när elektronisk ljudkonst var hungriga spöken
i studiomaskiner
och P2-scouter vrängde avantgardtörst
upp i radioapparater och hörselgångar,
långt ut i de receptivt glesa,
och jag var gles, uppmärksam, överväldigad;
kassett efter kassett fylld med radiovak:
Nya Timmen, Studio Onsdag,
b l.a. med Pär Lindgrens ljudverk RUMMET från 1980;
i sin tid underverkens underverk,
som sedermera kom på samlingsdubbel-CD:n
Electro-Acoustic Music from Sweden, på Phono Suecia,
utgiven 1988,
och för vilket nu, 2023, Pär Lindgren belönats
med ett helt nyinstiftat elektronmusikpris,
i mig återuppväckande den omskakande känslan
av upptäckter av nya världar som RUMMET gav,
och fortfarande ger