Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vid upphörandets gräns


Hon strödde sitt namn i sanden
mellan ebb och flod

lät vinden böja kroppen
som en bro
mot universum

gav så havsörnarna fri lejd
bakom ögonlocken

Ur handflatan föll
tre svarta stenar mot underjorden






Fri vers av _Mian_
Läst 320 gånger
Publicerad 2004-11-02 21:37



Bookmark and Share

  Anette Blomberg
sig och släppa taget så totalt kan bara resultera i ett hängivet deltagande där alla tyngder lättas. Vilken fantastisk insikt du serverar. Tror bestämt att jag läst denna någon gång och någonstans tidigare. Men den kan läsas om och om igen som en daglig bön eller mantra. Underbart!
2004-11-02
  > Nästa text
< Föregående

_Mian_
_Mian_