Utanför gymmets frostade glasrutor viner en frisk vind som gör de arton minusgraderna än kallare.
Sitter på en bänk i det övrigt tomma gymmet. Inte ens hon är här i pec deck maskinen sittandes med avslappnat lyckligt ansikte under sluten blick och lätt åtskilda läppar för att möta en mans kyss. Fast jag längtar dessa mjuka varma läppar så enormt är det inte dit mina tankar går just nu, tankar som vissa gånger driver mitt fokus från träningen. Nej det är vad som sker om fjorton dagar en vecka.  

Att en hel vecka få njuta värme och frihet utan förpliktelser. Att få ligga och bli smekt av solens mjuka varma fingrar, att få doppa mig i ett salt hav där höga vågor gör allt för att slå omkull en. Att få åtnjuta ett lands läckerheter vid sena middagar. Att varma kvällar sitta på balkongen med en drink i handen medan solens sista strålar färgar horisonten röd innan jag ensam går och lägger mig... och det är just det där "ensam" som gör mig sorgsen. Ett 'ensam' som tar fokus från träning. Ett ensam som får mina förtvivlade tankar att tänka "nog är det bättre ensam här i ett kallt kargt Kiruna än på någon jävla söderhavsö där inte hon är med" hon 'skulle' ju vara med nästan skriker jag ut i tomhetens eko där på gymmet. Hon skulle ju för alltid överallt finnas där vid min sida och inte enbart i mitt hjärtas värme..

Black Sabbaths "Iron man" dånar i lurarna. Jag lassar på nästan vad som går av dragmaskinens viktpaket. Jag kör repititon efter repititon som om kilona var luft. Styrkan, fokus är tillbaka när en frisk nordanvind utanför frostade glas försöker göra arton minusgrader kallare än kylan i mitt bröst. 

kyla utifrån går klä sig mot, främja sig 'för'
kyla innifrån..
inte