Mammor klagar nu högljutt på att köerna till BUP och hjälp till deras barn kan vara årslånga.

Av fyra intervjuade i Expressens "Mama" ( sept 2021 ) säger tre att familjen, ja det är hon själv och barnen. En uppger att hon har en "partner".

Är det inte snart på tiden att anhopningen av neuropsykiatriska diagnoser ( NPF som det ska heta idag ) och skuldbelägganden av barnen och deras hjärnor kompletteras med en vidare syn på vad som hänt med kärleken och var i helvete papporna är och vad de håller på med.

Hur många av de frånskilda papporna märker att barnet borde få nya skor eftersom de gamla blivit för små ? Eller att barnet inte längre tar hem kompisar efter skolan ?

Att växa upp utan en närvarande och/eller engagerad pappa kan vara förödande för den unga människan. Känslan av att inte få hjälp att separera från mamman kan skapa en förtvivlad ångest över rädslan att aldrig bli fri och oberoende till att kunna skapa ett eget liv.

Kärleken i Sverige mår inte bra.

Men det är INTE barnens fel.

Måste den ensamstående mamman försöka vara perfekt på livets alla områden ? Vad är det hon vill dölja med det ? Motsatsen ?

Barnen ska INTE få bestämma reglerna där hemma bara för att pappan inte är där. Det finns nästan ingen ångest som är så förgörande för ett barn att känna att det bestämmer över mamma och/eller andra vuxna.

Matstunden och sovstunden är de tydligaste mötpunkterna mellan den vuxna och barnet och där bestämmer den vuxna. Oavsett hur barnet tar det.

För egen del - nu bosatt i annat nordiskt land - lutar jag åt tanken att hungern efter skönhet, framgång och pengar i Sverige, tär så hårt på förmågan att jämka och hålla ihop en relation att att det verkar vara så mycket lättare att bara "gå vidare" när man inte genast får som man vill.

Och låta barnet få sin vilja fram utan motstånd eller odiskutabla gränser.

Ursäkta men det har blivit helt ok att skita i barnen och sen skrika efter hjälp från samhället när lasset stjälper.

Att det alltid måste kännas så lätt och problemfritt att leva när verkligheten visar på motsatsen.

Det finns t o m psykologer som genast ställer sig på den vuxnas sida och svarar på deras ångest på just det vis föräldern orkar med. "Ja det är nåt fel på ditt barn".

UTAN att fråga hur vederbörande har det med kärleken.

Kärleken i Sverige är sjuk.