Rädslan och oron när livet går bra, när man mår toppen, att någon eller något ska ta lyckan ifrån en. Den näst intill paranoida känslan att det ska gå åt helvete, plus att man är skyldig till ett brott fast man är helt oskyldig. Låter det som att jag lider av psykiska problem? Ja jag gör väl det. Det går någon utanför stugan, är det mig dom ska sätta dit? Idag så ska jag gå på en kommunistisk restaurang och äta sån där riktigt stalinistisk mat. Var är månen? Olof Palme och jag ska gå på diskotek ikväll. Året är 1978 år gammal och allting har gått i stöpet.
Månen är vårt trumfkort och flickorna vänslas med Torbjörn Fälldin i kuddrummet. Barnens ögon är onda och det gäller att till varje pris inte visa att man är hjälplös och svag. Olof Palme läxar upp några illbattingar och följer mig hem och skyddar mig mot odjuren. Mamma har sovit i två år och min styvpappas empati är näst intill obefintlig. Det är synd om människorna säger August Strindberg och stoppar om mig när jag ska sova. Vi ses imorgon och ge aldrig upp.