Jag tycker inte det.

En mördares kärleksord
imponerar inte på mig.

Inte våldtäktsmannens, suputens,
tjuvens eller den tillgjorda idiotens heller.

Ord kan inte försvara eller kompensera.

Det får vara hur jävla vackert skrivet som helst
men om det inte påverkar vederbörandes eget beteende
åt samma vackra håll
är det som han eller hon kastar pärlor åt sitt eget svin.

Det blir tillgjort, ihåligt och löjeväckande.

Jag anstränger mig mer och mer
i mitt nagelfarande
över vad jag själv åstadkommer
litterärt.

Jag bär på en insmickrande jävel
jag hatar mer och mer.

Vem är jag ?

Det är bara sanningen som är vacker.

Den behöver inga gulfinkar och solrosor.

Min enda diagnos
är Gunnar Hilén.