Anna kommer ut med en mugg kaffe
till mig
när jag sitter långt ut
i den glastäckta ljusgård som skär
genom Sunderby sjukhus hela utsträckning
såväl horisontellt som vertikalt,
och väntar på att hon ska bli klar för dagen
på sitt jobb

När hon går tillbaka till sin avdelning
ser jag det krusiga hårsvallet av en tjej
flyga nerför korridoren,
och jag ryser av undret att hon är Anna;
att hon som går så rakryggad och stolt
och skiner som en sagovarelse
bland alla människorna
är Anna,
som jag utan avsikt, utan att tänka,
utan att försöka,
träffade i fjällen,
de vilda, avlägsna fjällen,
först 2009 och sedan 2010,
och som jag sedan sovit bredvid
i Stora Drömskeppet

Ibland slår världen till
med full kraft,
och rösterna härinne ekar
som avlägsna rop i Aniaragoldondern