Bakom den lilla väggluckan inne hos järnhandlaren hörs någon vanka fram och tillbaka, frustrerat och mer än lovligt irriterat hörs svordomar och förbannelser. Oroat tittar de anställda på varandra bakom disken men ingen vågar säga något.
- Att någon skulle komma det visste jag men en sådan liten skit, Satan också. Utropar den gråhårige mannen och kastar sin kaffekopp i väggen, den splittras och den svarta drycken färgar vägg och fäll.
Med darrande händer sätter han sig mödosamt i en sliten konjaksfärgad läderfåtölj och serverar sig själv en redig sup från lerkruset på det lilla bordet intill. Sedan suckar han djupt, lutar sig tillbaka och masserar sina tinningar.
Ödmjukt och vänt som få glider kvinnan med hatten in genom dörr med mjuka och gracila rörelser. Hon ler vänligt åt mannen, går fram och sätter sig på ett av armstöden intill honom. Lägger vänligt sin hand på den gamles axlar.
- Men far, hur vet du att han är ett problem? Jag mötte honom tidigare och han var blott vänligheten själv?
Skrockande åt hennes naiva vänlighet sträcker sig mannen åt sin humidor till och tar fram en tjock cigarr. I tystnad snoppar han den för att i nästa andetag tända med en lång svavelsticka, en kvarleva från förr. Men som mannen förklarat för sin dotter tidigare är en cigarr en tradition, en hälsning från igår till morgondag vilket kräver sin ritual. Drar sig dottern till minnes samtidigt som hon ser på honom.
- Dotter, han bär den där släktens drag med oförsvarlig omedveten stolthet.
- Vad menar du?
- Jag har sprungit på den där släkten tidigare, så även far och farfar och de dessförinnan oss.
- Men varför förargar han dig?
- Det finns en tid och en plats för allting dotter. Men det är ej idag. Han lyfter förmanande ett finger åt sin dotter när hon tycks vara på väg att protestera. Sedan suckar han och drar åter djupt på sin cigarr innan han låter dess rök flykta honom.
Dottern däremot ställer sig upp och går med ryggen mot honom bort till hans skrivbord och plockar med några papper, ställer i ordning, som för att distrahera sig själv, omedvetet.
- Men far, när skall jag ses som vuxen nog? Frågar hon utan att vända sig om.
Den gamle skrockar och skakar på huvudet samtidigt som han åter greppar lerkruset och fyller sitt glas, dricker långsamt och låter det sedan vila mot sitt knä.
- Du vill bli sedd som vuxen dotter, jag skall göra dig till viljes. Sök upp mannen, bli hans frände, lär dig vad han vet, varför han är här. Men våga inte finna dig liggandes vid hans sida bara. Det sista säger han till henne med en osedvanlig skärpa i stämman, hon vänder sig mot honom med blossande röda kinder.
- Vad tror far om mig? Utropar hon.
- Lugn dotter, är du så lätt att påverka är du nog ej särskilt vuxen, behärska dig. Skrattar han lågmält, dricker från sitt glas innan han fortsätter.
- Jag vet vem du är, vet vad du kan men du känner inte honom, ej heller hans släkt så tänk innan du agerar.
- Förstår far. Nickar hon försiktigt skamfyllt innan hon niger och går ut ur rummet.
Den gamle ser henne gå och ler för sig själv innan han mödosamt ställer sig upp och går och sätter sig vid sitt skrivbord.