över slät gatsten gick vi
längs Dresdens putsade fasader
du sjöng och snurrade och sjöng,
dina ögon dansade över Frauenkirche
i vars fönster solen brann
-- för min inre syn: huskroppar i lågor

värmen hängde kvar över de tomma förstadsgatorna och vi visste hela tiden, men låtsades inte om det,
att det var så här det skulle sluta och
jag låtsades inte se hur levande du var utan mig
-- för min inre syn: min egen kropp i...

jag väcktes ur mina tankar,
du skrattade åt något jag inte kunde se,
jag hade hamnat efter dig igen
allt för långt efter

någonstans i Neustadts utkanter
förlorade jag dig ur mitt synfält
då nynnade, skrattade du än

vi reste hem i tystnad
du kom fram till slut
jag blev kvar