oskiljaktig
människans
högsta öde
sveper jag mörkret
runt min kropp
istället för att försvinna
börjar jag lysa
och helt nya ord
kommer till mig
anförtrodda
universums tyngd
jag vaktar
som spegelbilden
av din värsta rädsla
dold för världen
av min egen målning
allt av värde
får till slut
komma tillbaka
till mig, där jag
tar mått på den
som vågar sig hit
med en karta
förkunnad
ur ett hjärta
av meteorsten
sjunger jag
melodier
som hackar
tidens ytor
till öde;
på gränsen
av att explodera
ur en himmelsk
avsikt rinner någon ner
från mig till dig, som
en svart låga
återfödd ur alltets
preludium
dallrande bokstäver
som hägringar
dansandes i
berusade steg
som dold skrift,
att uppenbaras
av dina
blåa ögons eld
om vi någonsin
bytt plats
med varandra;
var det för att förtälja
ett ögonblick
av någonting
evigt unikt
som liv ur död,
och mellantinget mullrandes
som ett nätverk av sporer
under huden
och vi hör rymden
ta sats i sig själv
och vecklas ut till en drake
gjord av det outsägliga
i oss båda;
där någon annan
utan namn,
rycker upp dagen
ur sig själv
och den nya dagen gryr;
som papier mache av dikter
fladdrar jätten i gryningen
träffad av en förlamande pil
som gjord av spetsen
där all sömn möts
han zickzackar fram i
sin sömngångaraktiga gång,
drucken av ett djuphavsmörker
ur en flaska utan botten,
med ögon som virvlar
av berusade andar
dirigerar han i blindo -
förstummad, drömmande
över den glittrande daggen under hans fötter
där universum mer kan ses;
som ett lysande nät
med mikroskopiska korallvärldar
vilandes på mossa och gräs
upplysta inifrån av en trollkarls vilja
i den lilla världen, vakar sagan
över oss, som framdrömda
av en omedveten vilja -
fri från allt smutsigt
och världsligt;
som en diamant
innanför
pannbenet
på den ofödde -
ett oskrivet brev
tar form
skissar sig in i handen
av någon som förvandlas
till sand i öknen