Det var vår, flickan fyllde sjutton år, och på efternatten togs hon med, i drömmen, till en vidsträckt strand där matadorer satte hennes kropp i brand, med näsborrar vidgade i erfaren triumf.

Med bestämdhet och pregnans, och en välanpassad kryddning sträng och sinnlig dominans, visade de vägen till en njutning som hon inte riktigt vetat fanns.

Om morgonen så frågar hennes mor, "hur är det fatt, du tycks ha mognat tio år över en natt, hände någonting igår, någonting som jag bör veta?"

Men flickan, hon som nu är kvinna, bara ler, tar tacksamt mot de gåvor modern henne ger, går sedan fram till fönstret, öppnar det mot våren, rätar stolt uppå sin unga, starka rygg, och viskar, "Livet, nu med klara ögon jag dig ser."