Det fanns en tid då det spritte till i min kropp av livsglädje, längtan och lust varje morgon jag vaknade. Det var på 60- och 70-talen när det fortfarande levde en magi i landet och jag
såg själ och passion i människornas ögon.
Man kunde känna fågelsången vibrera i sitt väsen och ABBA tog en till nya himlar.

Man sköt Lennon och Olof Palme. Egoismen gjorde sitt intåg, yuppies och satsa på dig själv och allt det där underbara började sakta klinga av och blekna. Finanskrisen 91 och Estonia 94 och Sverige förändrades. Svenskarna blev en själsdöd flock som Lundell sjöng. Vårt en gång så levande och glada land liknade just ingenting. Är det där vi fortfarande är, eller har det blivit bättre, annorlunda?

Jag vet bara att det var någonting som försvann när åttiotalet växlade till nittiotal.
Det var som att Sverige mörklades och den sprittande glädjen stängdes av. Reserverade, stressade och egotrippade människor sprang omkring som hönor utan huvuden. Sverige mådde inte bra och jag började gömma mig.