Mitt dikteri är ålderdomligt, smalt
med pli på språkets många krumelurer
på datorns skärm, i pennans bläckpikturer.
Jag ser min dikt som något skulpturalt.

Att se sitt dikteri som figuralt,
en form av typografiska figurer,
får dikteriets byggnadsprocedurer
att bli ett skal, en ytlighet verbalt.

Om det rör läsaren är mig egalt.
Ibland, i kommentarernas returer,
antyds mitt dikteri som musealt,

ett återfall till äldre dikts strukturer,
dess konstruktioner, dess arkitekturer.
Ja, visst! Det är det dikteri jag valt!