Panikattacken kom en fredag kväll i början av januari 2008. Jag hyrde en renoverad lägenhet i en loge 15 kilometer utanför Örebro. Jag hade varit psykiskt instabil under en lång tid, bipolär mani som slog över i depression och den här kvällen drabbade mig även en kraftig gränspsykos och utslagen låg jag i sängen fullständigt däckad och plågad plus ett enerverande tvångssyndrom. Mitt tillstånd var väldigt allvarligt och jag kunde ha ringt någon så kunde ha kört mig till akutpsyk, men jag förmådde inte. Min psykiska sjukdomshistoria började redan den 5 maj, min elfte födelsedag, 1976, då min pappa tog livet av sig natten innan. Där började jag bära mitt kors och där och då gick min själ sönder. Min omgivning visste inte hur man ska ta hand om ett mycket traumatiserat barn så jag gick in i dimman.

Den där fredagskvällen ute på landet utanför Örebro var fruktansvärd. Jag famlade efter någon slags hållpunkt inombords men mitt psyke var på väg att balla ur helt och jag hade varit psykotisk tidigare i mitt så kallade liv.
Somnade väl sen och på lördagen kom två av mina storasystrar och hämtade mig och jag bosatte mig i min mammas lägenhet för hon var på semester. Jag bara låg hela helgen på ddeen madrass på golvet som i en vidrig igtsurrealistisk skräckfilm. Det går inte att ha en dialog med någon när man är i det tillståndet.
Man är en våt fläck, ingen och ingenting, en före detta människa. Min ena syster tittade till på söndagskvällen och jag följde med henne hem. Jag åt en pizza och lade mig sedan.

Jag vaknade upp på måndagens morgon och himlen var självmordsgrå och jag mådde skitdåligt. Promenerade en kilometer ner till akutpsyk där det redan var ganska många illa tilltygade psyken och själar för Sverige mådde inte bra. Kvarhängande julångest efter alltför allvarliga norenska sammankomster och jag kände att jag kanske skulle få ett psykotiskt sammanbrott. Vad gör man och vad tänker man när man sitter och väntar timme efter timme? Jag minns inte, det var bara att försöka härda ut. Klockan halv 4 på eftermiddagen så fick jag äntligen träffa en läkare som skrev in mig på avdelning 2 ganska omgående.

På avdelningen var det många medpatienter som hade det väldigt jobbigt. Många hängde efter den kvinnliga sjuksköterskan för att få ångestdämpande medicin och hon var väldigt stressad och nästan uppjagad. Det var som att vara i Dantes inferno. Jag mådde pissdåligt och frågade när jag skulle få träffa doktorn.
På onsdag eller torsdag svarade en skötare.
Ett snurrande kaos på avdelningen och ett snurrande kaos inombords. På torsdag morgon skulle jag träffa en manlig doktor, en invandrare, men då fick jag en attack av panikångest kombinerat med gränspsykos, djup depression och tvångssyndrom, så att jag inte var kontaktbar i sängen och doktorn och min kvinnliga kontaktperson Åsa såg förskräckta ut. Jag sattes på antipsykotisk medicin för första gången i mitt liv. Jag hade min första gränspsykos 1982. Jag också antidepressiv medicin.

Jag blev sakta bättre och skötaren Åsa var en professionell ängel som verkligen hjälpte mig att komma tillbaka. I slutet av januari så mådde jag bra. Vad läkaren missade var att jag led av bipolär sjukdom. Jag hade min första mani 1984 och följande sommar så satte en ny ganska kraftig mani igång. Psykiatrin har inte resurser att göra genomgripande utredningar på sina patienter. Människor som mår psykiskt dåligt är inte så viktiga tycker regering och riksdag. Det är andra saker som måste prioriteras i vårt fina välfärdsland.