Bakom mig.
En annan värld.
Så småningom.
Tystnar.
Utan att staden lyssnar.
Gatstenarna talar samma språk.
Den jag var före ensamheten.
Den ensamheten var före mig.
Om närhetens grenar vore trädets rötter.
I samma stund tryggheten förvandlats.
Gyllene kupoler pryder hustaken.
Glittrande havsregn kryper tätt intill.
Kommer saknaden ta överhanden.
Vem vet?
Kanske blodmånens tårar läker.
Kanske ylar även natten.
Stunder av stillhet finner ro.
Någonstans hörs strandens dikter.
Ordens vågor en knippe längre bort.
Viskande ebenholts ebbar ut.
Isbitar smälter under snäckskalen.
Morgondagens dagg skimrar.
Inom mig livets vita liljor sörjer.
De ligger och förblöder i snön.
Jag torkar mina tårar.
Om och om igen.
Tills snön blir ett täcke av minnen.
Liljorna en kudde av saknad.
Nätter av lila ametist omfamnar.
Men inte som då.
Inte som nu.
Någonsin.