Sitter på utkanten
av en gren
Vänder sitt huvud upp
mot en ”löddrig sky”

Blir blöt om både näbb
och fjäderskrud
Av de virvlande
vita små flingor som faller

Stolt och med högburet
huvud väljer hon ändå
att sitta kvar
I sin ensamhet
och snöblint stirra

Hon har suttit där
rätt länge nu
och blickat rakt ut mot
en gråmulen sky

Som om hon väntade
på ett tecken
Kanske ljudet
av andra vingars slag
Eller något annat
Vad vet inte jag !

Det är inte så lätt
för en människa att veta
vad en ensam fågel
kan tänkas fundera på

Men visst syns hon
vacker ändå

Där hon sitter så stilla
i egen hög ”person”
Och från den yttersta
grenen spanar