Dikt av Julia Engström

Döden lurar.
Bryter ner alla dina murar.

Döden är oftast en ovälkommen gäst i våra hem.
Den bryr sig inte om du är frisk som en nötkärna eller har förlorat varenda lem.

En gäst som inte gör skillnad på rik eller fattig, gammal eller ung.
Som kommer med en känsla så ofattbart tung.

Ett mörker så nattsvart som något du aldrig tidigare sett.
Ja, det är rent vanvett.

Men mörkast är det för de som är runtomkring den som dör.
Som att inget mer berör.

Allting känns svart i tunneln som aldrig tar slut.
Men håll ut, det går att hitta ut.