Är sorg meningen med våra liv?
Eller är det en vind som ibland tar i mer så vi märker den?
Är det bara jag som har den liggande precis under huden.
Inte för att jag behöver ha något att vara sorgsen över, den bara ligger där.
Som en klump av missade möjligheter och svikna löften.
Man slappnar av och släpper allt och där finns den.
Precis intill.
Som en blöt men kroppsvarm handduk i pannan.
Inte så att man vill gråta, men man skulle kunna.
Bara man tänker efter lite. Sjunker ner i det lite.
Men det får man inte.
Nej, det är farligt.
Där nere ruvar ångest och depression och andra farliga odjur.
Bättre hålla sig till den vardagliga lunken.
Varför.
Det är ett bra ord, varför.
Varför är jag här och inte där?
Varför vinner jag aldrig?
Varför jävlas varje jävla skit sak?
Varför?
Därför att det kan.
Det är inte så att livet är ute efter dig.
Nej du är bara ett oavsiktligt offer.
En sorgsen lite person stående på vägkanten av livets grusväg.
Med trasiga skor, lappade byxor och i handen en bukett halvdöda ängsblommor.
Blundande under den blöta handduken som lägger sig över dina ögon.
Och alla känslor krymper ner till en enda punkt.
Ett enda varande.
Inte själsslitande.
Utan tom, misslyckad, besviken.
Gående bredvid mig.
Sorg.