Han kände sig hemma,
mörkret kompakt.

Stjärnhimlen lyste upp
det han behövde se,
vart han satte fötterna,
där i den täta granskogen.

Han hade inget färdmål,
men han irrade inte omkring,
kände sig inte vilsen.
Med bestämda steg gick
han rakt fram.

Han tänkte inte på någonting.
Det enda som fanns inombords
var känslan av det bultande hjärtat
och den något ansträngda andningen.

Men det fanns också något annat.

En växande inre aning.

En fladdrande aning som när ett brinnande
ljus fladdrar till av en vindpust.

En aning om att han snart var framme.
En aning om att han snart skulle stanna,
inte ta ett steg till utan bara stanna

och stå stilla.

Inget mer,
bara stå stilla
där och när han
var framme.