Hur svaga, sköra och skadade individer slås ut
i vårt styrkefixerade samhälle som hyser en skräck för svaghet och alla som inte håller sig till normerna. Det nästan omöjliga i att göra en comeback när man en gång har slagits ut.
Kärlekslösheten i samhället ställer till med en sån skada och suicidtalen är skrämmande.
20 % röstade på Sverigedemokraterna, ett sällsynt självgott och främlingsfientligt parti som glädjande nog inte är välkomna på Nobelfestligheterna. Jag har svårt att andas i Sverige. Det känns som att jag inte hör hemma här. Psykfallen går omkring och försöker låtsas som om de inte existerar. Det är en skam att vara psykiskt sjuk, ensam och värdelös. Samhället satsar inte pengar på de kroniskt hopplösa och utslagna människorna som bara skyller sina fiaskon och misslyckanden på uppväxten och samhället. Man kan bara inte
ge folk en andra och tredje chans och man undrar varför det sker så mycket våld i landet. Kärlekslösheten är det allra mest kränkande och provocerande, folk sätter hårt mot hårt. Folk skriker rakt in i likgiltighetens mörker och hamnar på rättspsykiatriska kliniker som får Dantes Inferno att blekna med personal som skulle behöva psykiatrisk vård. Det finns allför lite plats för kärlek i vårt styrkefixerade samhälle. Svaghet är skamfyllt och hälften av befolkningen undrar varför de inte kan sova om nätterna. Kärleken är det enda ljus och mirakel som erbjuds oss. Kärleken och sanningen i ett samhälle som sover och drömmer mardrömmar.