Redan när jag efter en helt oskyldig mordbrand klev ombord på Växjö rättspsykiatriska klinik så anade jag ugglor i mossen. Man välkomnade mig inte direkt och känslan var en arrogant snäsighet och översitteri. Jag gav personalen några blickar som bet som en kobra men naturligtvis så var jag i 6nderläge på sätt och vis. Personalen på avdelningen utstrålade rädsla och kylighet och jag insåg att det skulle bli ett långt utdraget psykkrig.

Eftersom jag ansågs som ganska gränspsykotisk v7lket jag inte var så proppade den kvinnliga läkaren i mig 20 mg zyprexa antipsykotiskt, en mycket hög dos vilket gjorde att jag blev avtrubbad känslomässigt, kunde inte tänka och se klart, ett helvetiskt tillstånd som gjorde att jag tappade udden och skärpan totalt. De andra patienterna gick i led 7 korridoren för att dämpa den fullkomliga tristessen och meningslösheten. Personalen utstrålade rädsla. Hela fartyget stod still i en orkan av skräck, maktlöshet och kaos. Jag plågades av ständiga självmordstankar.

Den väldigt unga kvinnliga psykologen tyckte att hon var en stigande stjärna och på 10 sessioner så fick vi överhuvudtaget ingen kontakt eftersom jag var så avstängd och frånvarande på grund av den tunga medicineringen som hon verkade inte bry sig om eller inte var medveten om. Min kvinnliga läkare utstrålade en stupid och vänlig godtycklighet. Så härligt att känna sig så överlägsen och maktfullkomlig. Jag kände att jag ville strypa henne långsamt. Växjökliniken var helvetet och min medicinering rena terrorn.

De andra patienterna var 12 stycken grabbar mellan 20 och 30 år gamla. Desperationen och den totala uppgivenheten låg i luften, en atmosfär som det inte gick att komma undan. Jag låg i min säng och dagdrömde mig bort till en annan tillvaro, ett annat liv. En manlig sjuksköterska i 40-årsåldern var helt skraj och stirrig när jag försökte uttrycka oxh beskriva mitt psykiska tillstånd. Jag undrade vad är det här för ett jävla ställe? En tung outtalad agressivitet låg i luften och en ung kvinnlig patient målade väggarna på sitt rum med blod. 

Jag undrade var och varför har denna inkompetenta personal rekryterats? Vad består vprden av? Hur ska man kunna ta sig härifrån? Personalen såg konstant skitnödig ut förutom en yng kvinnlig sjuksköterska som var ett ljus och en ängel. Den rättspsykiatriska kliniken i Örebro dit jag egentligen hörde var ett paradis i jämförelse men det var fullbelagt därför hamnade jag i Växjö. En äldre kvinnlig skötare var så rädd för patienterna så att man kunde ta på hennes skräck och en manlig patient högg mot henne och fick ett hysteriskt utbrott. Det verkade som att hela sjukhuset inte hade någon riktig Manager. Det kändes som anarki rådde och våldet ruvade på sin chans. Det kändes som att vara i helvetet. 

Jag ligger i min säng och mår inte alls bra. En manlig skötare i 40-årsåldern kommer in och jag säger till honom att jag inte fattar att jag är på Växjö rättspsykiatriska klinik. Då skriker han till mig: NEJ BÖRJA FATTA DET DÅ!!! Det var droppen som fick bägaren att rinna över och jag slängerbmig över honom, greppar tag om hans nacke och knäcker den. Han faller ned stendöd och de andra patienterna ser galna ut som att de har vaknat och larmet går och jag ochvde andra har ihjäl den övriga personalen. Personal från hela det jävla sjukhuset skyndar till och dödar en efter en och det känns så skönt, så befriande. Det slutar välla in personal och allt blir stilla och tyst. 

När den Nationella Insatsstyrkan gör entré så står vi bara och skrattar. 17 döda kroppar ligger på golvet och vi jublar allihopa. Ibland är det härligt att vara människa och hämnden är ljuvlig. På radion sjunger Vikingarna en låt om sann kärlek.