Vi gick in i ett lopp med 1000 idrottare på en bana med en omkrets på 1000 meter, och det var ett maraton, men det hölls på stadion.
Publiken tittade på världens elitidrottare som inte fick plats i fältet och svämmade över.
Vid den tjugonde kilometern av loppet lämnade femtio atleter loppet och vi hade en hård kamp, ??vi var rivaler, men vi var inga fiender.
När vi avslutade loppet med femtio atleter, från den femtioförsta atleten, hade vi lagt resten av dem på fem varv.
Kamerorna var på oss tills vi avslutade loppet, när vi avslutade loppet var kamerorna på de kvarlämnade.
De som precis hade slagit på sin TV tittade med spänning som om loppet var nytt och ingen hade fullföljt loppet.
När vi klev av kameran gick vi av scenen och lämnade spelplanen till de andra.
Världen upplever detta just nu.
Året är 2012 och femtio idrottare fullföljde loppet och stängde ridån.
Det fanns med andra ord de som avslutade sina program vid den tiden på året och drog sig ur, och det fanns de som försökte genomföra sitt program.
I sammanhanget är loppet både över och fortsätter, det vill säga när skådespelarna som avslutat sitt program drog sig ur scenen lämnades scenen åt dem som reflekterades i tv och kameror.
Här är vi i loppet som slutar i essensen och fortsätter som en bild.
Vi tittar just nu på löpningen av de atleter som inte har fullföljt loppet, det vill säga de som ännu inte kommit i mål.
Det är därför det fortsätter, för huvudaktörerna lämnade scenen och kommer aldrig tillbaka.
Ta alla skådespelare på scenen från ena änden till den andra, skjut den ena till den andra, även om de verkar skilja sig åt finns det bara nyansskillnader.
Jag kan till och med säga att de fortfarande försöker förstå spelet de är i, men tiden klickar och går.
30 APRIL 2012