Man cyklar genom idylliska villaområden. Man har t-shirt på sig och vinden i håret. Syrénerna har slagit ut och man ler mot de förbipasserande. Man är lycklig och mycket tacksam för det återstående livet och ens älskade väntar hemma med isterband och stuvad potatis. Man ska snart ge ut en bok som handlar om kärlekens härliga mirakler.
Framtiden ser lovande ut och jag jublar uppe
på stan och ger en femhundring till en tiggare samt ett kärleksfullt leende. Livet är underbart.

Allt det där drömde jag inatt och det spritte i min kropp och själ. Men i den krassa hårda verkligheten är jag bara en försupen patetisk föredetting med skitiga kalsonger som inte har duschat på 7 månader. Mitt hem ser ut som en soptipp och min psykiska status är på nivå minus 157. Djävulen bor inom mig och jag har alltid älskat att kränka och svika folk speciellt de svaga och godtrogna. Snart så blir jag vräkt men det skiter jag fullständigt i. Allt som betyder någonting är spriten och de lugnande tabletterna. Jag är en vidrig människa och jag trivs med det.