Världen är en stubbe.

Stammens tidlösa krona
grönskar i riket bortom
kala hygget.

Väktaren talar med skogens fåglar,
änglars bud som kvittrar
mellan sfärer av ande och blod.

Vilsna bröder klänger på stubben,
hör inte sången från blommornas frukt.

Grenar sträcker sina kvistar
med formen in i tid,
men klyvs av brustna hjärtan
för att värma frusna fingrar.

Kylan ligger
som ett hav av is
på stubbens yta,

männen glider ned i dyn.

Örnen breder ut
sina vida vingar,
men bröder bara flyr.

Världen är en frusen stubbe
för de som inte hör
fåglar sjunga i kronans rike.

Döva och döda,
vilsna och frusna,
förnekar de ekot av kvitter.

Bara frusna fåglar
som hackar blodet ur hjärtat
kan de med ögonen se.

Blinda blundar dem
inför näbben som

räddar masken

ur bristande hjärta
och grönskan där ovan,

ser bara frusen stubbe
och smutsig dy.

Allt som är heligt fruktar de,
och därför vill de fly,
och sitta vilsna, fastfrusna
på sin kalla, styva stubbe.