Det kändes som ett slag i huvudet när du berättade om din hemlighet.
Jag visste inte hur jag skulle reagera, om jag ens skulle reagera.
Som alltid när du tagit dig mod att berätta något viktigt och väsentligt så stammas det fram.
Vartannat ord, sakta.
Så sakta att jag alltid får gissa mig till orden som ska platsa mellan dina.
Jag har börjat tröttna på det, men bestämt mig för att stå ut.
Ett litet tag till... Men bara lite.
Så, du berättade i alla fall. Och jag gissade.
Några få stapplande ord hasplades fram i all hast
och jag kunde långsamt urskilja
vad det var du försökte berätta.
Jag vet inte vad jag ska kalla det.
Vet någon hur man ska reagera?
Så, jag tog mina ord och dina viskningar och smällde igen dörren.
Jag behövde luft i mina lungor, friskt luft.
Frisk luft mellan oss.
När jag väl tagit mig ned för trappan och ut genom porten
och dragit i mig ett djupt andetag av den kalla vinter luften,
väl där förstod jag.
Hur hamnar man i sådana situationer frågar jag mig själv.
Det är en sådan situation som folk brukar kalla för
\"Men-Det-Kommer-Aldrig-Att-Hända-Mig\"-Situationer,
och jag är en sån, som kallar dom så.
Ändå så hamnar jag, av någon anledning, i dom.
Alltid. Och fastän det händer mer än ofta
så vet jag inte hur jag ska göra för att ta mig ur dom.
Jag väljer alltid att vara tyst och smyga mig därifrån.
För att slippa konfrontationer och pinsamheter.
Jag visste att den här situationen var för allvarlig för att
inte göras något åt. Händelsen är för stor.
Nu står jag här, utanför porten och andas i mig all snö
och funderar på om jag, för en gång skull,
ska ta tag i mig själv och situationen och konfrontera dig. Och mig.
Jag vänder på klacken, men med nervositet i bröstet istället för den friska luften som jag gick ut för att hämta.
Trappan känns längre och brantare nu än när jag
för bara någon minut sen nästan ramlade ned för den.
Du har låst dörren efter mig och jag antar att du har gjort det
med avsikten att jag inte ska komma tillbaka.
Men jag ringer på... Hjärtat dunkar i mitt bröst,
jag tror att ekot av det hörs i hela trapphuset.
Och väntar.
Jag hör inga fotsteg inifrån, så jag börjar ta ett steg,
två steg mot trappen igen.
Jag stannar på det första trappseteg och skriker till mig själv att
TA TAG I DET.
För guds skull, gör det!
Du har fortfarande inte kommit för att öppna dörren.
Jag står där ett tag, för att samla mod, så som jag antar att du gör
när du vill prata, med mig, jämt.
Jag tänker att jag är starkare än så och börjar gå emot dörren, igen.
Jag stannar upp, igen, rädd, men jag sträcker fram ett darrande pekfinger mot ringklockan och ringer på...
Igen.
Och igen, och igen.
Nu hör jag fotsteg, och börjar ångra mig.
Paniken skriker i mina öron och jag är redo att rusa nedför trappen.
GUD! Jag är redo att rulla nedför trappen!
Låset klickar till och där står du.
Med din hemlighet helt uppdagad och jag är rädd.
Till hälften kvinna och jag känner mig lurad.
Men plötsligt känner jag mig förstående.
Jag förstår ditt beslut.
Den här gången slår det som en blixt, inte som ett slag. Och det gör ont.
Du hinner nog inte se tåren som snabbt rusade nedför min kind samtidigt som jag vände ryggen mot dig för att gå.
Men jag stannar upp och vänder mig om.
Jag formar mina läppar till tre små ord, som jag hoppas fortfarande betyder något för dig.
Och så går jag.
Jag känner att du står kvar, men jag vänder mig inte om.
Jag vill förhindra all ånger.