jag känner hur världen krymper
hur katastroferna kommer
närmare

hur jag är urkraften
till allt ont
hur min nakna existens
inte klarar korrespondensen
med vassa berg
och sugande hav

jag vill inte vara i närheten av de jag älskar
för jag känner mig radioaktiv

jag vill helst krypa ihop
i ett hål
nånstans långt under marken
tills mina cellers destruktivitet
avtar

det är som att en kraft tar över mig
vad ska vi kalla den?
som att jag mest vill förstöra
jag orkar inte ge nåt
så mycket att jag vill ta

jag funderar på
om inte det kallas
ett urladdat batteri
jag måste ladda
som en jävla telefon

jag hittar laddaren
en citronfjäril
och jordiga fingrar
en dator och poesi

så avtar oron
när självrespekten tar över