Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Nu har Lena haft lattjolajban! Resultatet blev proesi, och detta är mitt första proetiska arbete. Vore kul om fler vill pröva.


Vilhelm & Vilhelmina

Afrodite
Det starkaste band som någonsin funnits
är den levande kärlekens spirande lycka
Den binder dem samman som öppnar sitt sinne
och som ser på sin skugga att den inte är ensam
Den viskar i aftnarna, dagarna, nätterna
envist och trofast, att

Älskande må förenas

Så skåda mitt verk, bittra Eris, och lär dig
att man inte får skilja en själ från sin like
De skall mötas likt duvor när ängarna blommar
på en gata höljd i dimma, nära skogsbrynets cedrar
där du lurat men fördrivits, och där

Apollon och Artemis skänker mig seger

Två tåg kolliderar
I det ena dör en nybliven mor.
I det andra dör en nybliven far.
Båda barnen överlever.

Duett: Föräldrar
Han skall vara stark som jag
Hon skall vara vacker som jag

Han skall ärva mitt yrke
Hon skall bli försörjd

Han skall studera som jag
Hon skall kunna brodera som jag

Han skall ha kontroll och disciplin
Hon skall lyda sin make

Han skall bli sin fars son
Hon skall bli sin mors dotter

Vilhelm
Vilhelm föddes med segerhuva, i familjen firas hans dop med en munter skål i champagne. Vännerna till familjen kommer både långväga och kortväga från. Alla vill beskåda den lille, alla vill känna på de blivande musklerna, alla vill se hans friska hy, alla vill ha sin del i att han är där, och åter alla vill bli tjusade av den styrka som ännu bara kan anas.

Vilhelmina
Det kladd som täckte den nyfödda Vilhelminas skalle gjorde en gång barnmorskan betänksam. Månne var det något fel på flickan? Men den otäcka hinnan har nu fallit bort och familjen får aldrig veta något om den. På dopkalaset kommer de närmaste vännerna för att titta på barnet och fira med kaffe och dopp. De får se en skymt av henne, men det är nog för dem att förvissa sig om vad de ser. Det är en blek liten tös som behöver lugn och ro.

Vilhelm
Vilhelm sitter i det ena hörnet av lekhagen, där han beundrar sin byggsats till en modellbil i trä. Då och då tittar hans far till honom och frågar hur det går. Tvååringen ler istället för att svara, och får då höra ”Åhja, bättre kan du!”, och så går fadern iväg igen, skrattandes och skakandes på sitt huvud så att hatten nästan faller av.

Vilhelmina
Vilhelmina sitter i hörnet och tittar på dockan som hennes mor har gett henne och vet inte vad hon skall ta sig till med den. Kläderna är fina, jovisst, men än sen. Hon ruskar dockan litet för att se om något går sönder på den eller den protesterar. Inget händer – förutom att modern tar ifrån henne dockan och lägger undan den. Vilhelmina måste lära sig att vara försiktig.

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm har fått ett målarset och börjar genast måla.
Vilhelmina har fått ett målarset och blir ombedd att måla en blomma.
Vilhelm vet inte vad han skall måla, så det blir bara kladd. Men kladdet är fint, tycker hans far och låter rama in det. Uppmuntrad av detta målar Vilhelm ännu mer kladd.
Vilhelmina får kritik för att blommans stjälk har blivit sned. Hon blir ledsen och lägger från sig penseln, säger att hon inte vill måla mer.

Kunskap och visdom enligt Athena
Vetandets väldiga, vådliga ansvar
att låta sig anammas och förmedlas
måste förstås av små barn
och får aldrig glömmas av vuxna

Allt börjar med bokstaven A och talet Ett
men slutar gör det
ingenstans
och vi får aldrig vandra i blindo

Vilhelm
Vilhelm får frågan fastän han inte har räckt upp handen. Läraren hjälper honom att räkna ut talet, Vilhelm får stå med en krita framför klassen, och när han är klar får han en vänlig klapp på axeln. Så skall det se ut, säger läraren.

Vilhelmina
Vilhelmina räcker upp handen, som hon ofta gör, ty hon vet oftast svaret före sina kamrater, men frågan går, som vanligt, i alla fall till någon av pojkarna. Pojken svarar fel. Vilhelmina ropar att hon kan och viftar med handen.

Vilhelms lärare
Läraren skriver i sitt omdöme att Vilhelm nog lär sig med tiden. Med vägledning och flit skall det kunna bli något stort av honom. Hans uppförande är klanderfritt, och han har god ordning på sig.

Vilhelminas lärare
Läraren skriver i sitt omdöme om Vilhelmina, att den flickan är alltför livlig för sitt eget bästa, att hon stör ordningen genom att ropa i klassrummet och därmed överrösta de flitiga pojkarna, att hon aldrig verkar lära sig.

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm ser drömmande ut genom fönstret, kan fortfarande inte förstå varför han har fått så goda betyg.
Vilhelminas första betyg är en katastrof. Hon skäms, men vet inte varför. Hon har ju verkligen försökt.
Vilhelm har fått en egen cykel, som han senare försöker balansera på. Det går så där. Skam den som ger sig, får han höra.
Vilhelmina har fått ett par nya skor. De är vackra, men hon kan knappt gå i dem, för de innebär att hon måste trampa försiktigt. Se så, uppför dig nu, får hon höra.
Duett: Föräldrar
Käre son, om tio år tar du studenten
Älskade dotter, om tio år är du giftasvuxen

Käre son, du måste tro på dig själv för att lyckas
Älskade dotter, make och barn är den största lyckan

Var strikt och korrekt, så vinner du respekt
Var älskvärd och behaglig, så vinner du beundran

Lär dig affärslivets spelregler
Du måste förstå etikettens regler

Lev livet innan du stadgar dig
Låt dig inte förföras

Käre pojke, framtiden är din
Älskade flicka, ungdomens tid är kort

Vilhelm
Vilhelm försöker som student, men ännu mer drömmer han. Han vill leva livet, men hur gör man det med en examen i vardande. Efterhand kommer koncentrationen tillbaka, som alltid, och han räknar, kalkylerar, räknar, ser ingen mening fastän han vet att en sådan finns, bara ett måste. Ett måste.

Vilhelmina
Vilhelmina känner sig uttråkad. Hon skulle gärna ha velat studera vidare, om hon blott hade fått lov till det. Det är nu som hon får idén att återuppta måleriet. Inte vet hon vad hon skall måla, så hon ser sig i spegeln och gör ett självporträtt. Ansiktet får gröna kinder. Se så, uppför dig nu, tänker hon och gömmer undan sin målning.

Vilhelm
Vilhelm vet inte riktigt varför han tackar ja när en studentkamrat bjuder honom att följa med på en konstutställning. Men han skall inte ångra det. Kamraten berättar om det nyaste inom konstmåleriet. Det kallas för expressionism. Vilhelm får veta att konststilen handlar om att framhäva djupa känslor så att de berör, rent av blir påträngande. Jag trodde att det sättet att uttrycka sig kallades för naturalism, kontrar Vilhelm med. Expressionism är naturalismens motsvarighet i måleriet, medger kamraten. Fast från början var det inte meningen, det bara blev så. Därför att konstnärer är som de är.

Vilhelmina
Det är första gången som Vilhelmina ser en mans nakna kropp avbildad. Och det är en annan man som är konstnären. Bilden är medvetet utmanande, och hon kan inte ta ögonen från konstverket. Väninnan från Grannstaden avger en diskret harkling och drar henne med sig. Den är anstötlig, viskar hon, någon kan se att Ni tittar. Man kan få fel uppfattning om Er, kära Vilhelmina. Vilhelmina svarar henne: Det var ju Ni som föreslog att vi skulle gå hit. Jo visst, slingrar sig Väninnan, men just oanständigheter är väl inte det lämpligaste, eller hur? Vilhelmina böjer sig för henne till slut. Tillsammans vandrar de några minuter senare ut på trottoaren.

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm tar sin examen och får plats i familjens företag som jurist.
Vilhelmina dansar sin första vals. Det är trevligt, men hennes tankar är långt borta.
Vilhelm lär sig av nya vänner hur man lever livet. Efter en blöt kväll vaknar han i en två år äldre konstnärinnas lägenhet, där också ett par av hans festkamrater har slumrat under natten.
Vilhelmina tar fram sina undangömda målningar, förvånad över att de har hunnit bli så många, och betraktar dem en efter en. För första gången leker hon med tanken att ställa ut några av verken.
Vilhelm får åter lust att ägna sig åt konst. Han träffar konstnärinnan på nytt och lever livet med henne. Hon förväntar sig inte ett varaktigt förhållande, så han kan vara ärlig mot henne.
Vilhelmina träffar en ung man på en bal, han berättar att han är officer, och att han gärna vill visa utsikten från balkongen för henne. Vilhelminas mor tecknar åt sin dotter att göra mannen till viljes.

Vilhelm
Efter två år i firman har Vilhelm samlat ett kapital. Det är stort nog att räcka till en villa. Men Vilhelm har fått annat i tankarna. Han vill måla. Det är slut med konstnärinnan sedan länge, dock har hennes konstnärskap lämnat ett outplånligt intryck på honom. Det okvinnliga i hennes målningar har påverkat honom så starkt, att han måste åtminstone tangera kvaliteten, men helst vill han överträffa den. Det, inser han, kan inte göras på en eftermiddag, och därför köper han en bit tomtmark där han låter bygga ett hus med en riktig ateljé.

Den inre världen enligt Apollon
När den inre världen
vill ta sig ut
kan någon få syn på den
Det är konstens verkliga pris
Vilhelmina och Officeren
Officeren, rädd att ha tråkat ut Vilhelmina, ber om ursäkt för att kanske ha berättat för mycket om sin militära karriär. Den tillbedda känner sig stärkt av promenaden och kan gärna gå en kilometer till, meddelar hon. Officeren uttrycker sin oro för att hon skall bli trött. Tycker Ni om konst, frågar Vilhelmina plötsligt.

Duett: Vilhelm och Vilhelms far
Så detta, arme gosse, är vad du kallar ett hem!
Ja, far, det är ett hem, men inte så som du är van vid

Så detta, arme gosse, är det liv som du vill leva!
Ja far, men sluta kalla mig vid vad jag inte längre är!

Så detta, arme gosse, skall nu bli ditt livs försörjning?
Var och en av oss gör så gott han förmår, det vet du, far

Så detta, arme gosse, kallar du för fina tavlor!
Jag har upphört att behaga, om du vill veta, jag målar konst!

Dialog: Vilhelmina och Vilhelminas mor
Är det sant, min älskade flicka?
Ja, mor, jag bad honom gå.

För några löjliga drömmars skull?
Nej, mina tavlor är inga småkakor.

De är ändå bara en hobby, som att brodera dukar!
Och Mor vill förstås att jag hellre gör det?

Det är väl inget fel med att brodera?
Nej, men att måla är det tydligen!

Vilhelm
Med en liten nypa stolthet, en något större nypa envishet och en hel skopa osäkerhet betraktar Vilhelm sina tavlor, där de hänger på galleriets ena vägg och låter sig kritiskt granskas av konstkännare och andra intresserade. Han ser någon nicka framför konstverken, två andra peka och skratta. På så sätt skall han komma att kastas mellan hopp och förtvivlan, i timme efter timme. Men vad begär han, han har ingen konstnärsutbildning alls, bara sin familjs goda namn. Med ens som han har tänkt den tanken kommer han att känna sig underlägsen. Vad har han här att göra.

Vilhelmina
Förstulet blickar Vilhelmina mot galleriets dörr. Hon borde ha fått vara med, hennes konst är inte dålig, den uttrycker något verkligt, det är ju det som expressionismen handlar om. Eller har hon misstagit sig? Att den tillåter endast vissa sorters känslor? Hur skall man då veta vilka om man inte har någon utbildning? Hon borde ha fått studera vidare, med konst som huvudämne, nu vet hon det med bestämdhet. Men så har inte blivit. Och med det inser hon vad vrede är.

Vrede föder våld, Vilhelmina
Men inte kan du hjälpa det
Det är oundvikligt att
de nya tavlorna blir så ruskiga
att ingen kan tro det
som aldrig har skådat dem

Vrede klipper av håret
Saxen är bara redskapet

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm har fått ihop pengar till mat för två månader framåt, skattar sig själv lycklig som inte behöver tänka på hyra som andra konstnärer. Någon nytta har han i alla fall haft av åren i familjefirman.
Vilhelmina kan inte låta bli att le när hon ser Officerens min vid åsynen av hennes nya frisyr. Den är lika talande som moderns kommentar Stackars flicka, nu blir du aldrig gift. Officeren friar aldrig. Vilhelmina har aldrig velat att han friar.

Vilhelms gamla flamma
Som en av ynka två kvinnor tillåts hon att ställa ut några av sina tavlor. Kritiken blir nedsablande, emellertid knycker hon på axlarna åt denna skrattretande orättvisa bedömning. Och rubbet säljer hon, till sin förnöjelse. Vilhelm vet inte om han skall gratulera eller beklaga. Gratulera, dumbom, svarar hon. Dålig kritik är en förutsättning för framtida lycka. Framtiden är min, det vet de där gubbarna, och det är mer än vad de tål. Men Ni behöver inte gratulera mig för att ha sålt bra. Vem vet hur de där människorna som köpte ser på mina verk egentligen. Det är konstnärens stora dilemma, ser Ni. Inte kritiken, inte försörjningen. Man säljer sin baby till någon man ofta inte känner. Fundera på det, käre Vilhelm.

I Vilhelms ateljé
Vilhelm inser samtidigt som han står och målar att konstnärens mål inte existerar annat än i myten, att det är sammaledes för bildkonstnärer som för skulptörer, skådespelare och författare. Att en konstnär inte har något verkligt hem, och att rastlösheten är en förutsättning för skapandet. Irrationellt nog kommer han att tänka på Den högste och dennes berömda Skapelsen, utan tvivel en myt den också, men Vilhelm ser ett samband, och han kommer på varför: Det är författare som har uppfunnit Skapelsen. Därmed är den upphöjd till konst, därför har den ett existensberättigande, och därför tror man på den.

I Vilhelminas kyffe
Vilhelmina har fått ta det som stod till buds. Hon lever på ett litet underhåll från sin mor, det mesta av de pengarna går åt till hyra och målarsaker. Vissa dagar äter hon inte, dels därför att hon inte har råd, dels därför att hon är alltför upptagen med sina konstnärliga projekt att låta sig störas av något så trivialt som en mages kurrande. På staffliet tar långsamt en hemsk figur form. Det är en brudklädd kvinna i förruttnelse. Hon kallar målningen för Ungdomens tid är kort. Hennes rosor på kinden har numera bleknat.

Halvkorusduett: Konstverket Renässansens renässans, besjunget av skojfriska konstkritiker
Nej men oj, Vilhelm lille, har du blivit stor!
Sluta gapa, det är ren expressionism som ni ser!

Såja, såja, Rubens Junior, vi förstår dig så väl!
Jag är inte någon Rubens, ni vet väl vad jag heter!

Men förklara vad nytt är med Adam och Eva!
Bara titeln borde säga er mer än en del

Åhå, få se vad som står, det står Pappa, jag vill hem!
Nej, det gör det inte alls!

Vilhelms gamla flamma
Det var långsökt, Vilhelm, men – ja, expressionism är det. Kontexten avgör. Renässansens renässans – att Ni ens kom på det!

Vilhelminas privatutställning
Om ett enda verk säljs är lokalhyran betald. Tanken återkommer under hela aftonen, och strax före det att hon skall stänga sker det oväntade. En ung man köper Ungdomens tid är kort, och betalar kontant. När han gått – med tavlan, som hon emballerat fint åt honom – kommer en äldre herre in, lyfter på hatten och säger att han driver ett förlag och vill göra en beställning. Om det går för sig, förstås.

Vad gör man inte för brödfödan
Illustrationer är också konst. Små rosiga barn i en hage och snälla små kalvar som går och betar på ängen är jämte prinsessor och prinsar i sina söta rosenfärgade slott bra för affärerna. Vilhelmina vill inte måla som vare sig Carl Larsson eller Elsa Beskow, men gör det ändå. För brödfödan. Under tiden fylls hennes lilla hem med osålda verk. Den äkta konsten.

Dialog: En mors koketta skryt (inför Grannfrun)
Jo, så sant, det är min dotter som har målat alla kort Frun ser.
Åh, de är ju förtjusande!

Jag måste medge att jag var tveksam över Vilhelminas yrkesval.
För?

En fin flicka i konstnärskretsar, vem vet hur sådana saker slutar.
Men nu är Ni inte orolig mer?

Nej, inte när jag ser dessa vackra teckningar. Nu är hon sin mors dotter. Hennes barnlängtan framstår för mig som tydlig.
Det måste kännas tryggt.

Modell sökes
Ung man sökes av erfaren konstnär
Ni skall ha ett välvårdat utseende
och inte ha skägg eller skador i ansiktet
varken vara tjock eller överdrivet smal
Ni bör inte vara blyg, men får gärna ha
ett sken som bedrar och liknar oskuld
Betalning utgår genast
om Ni är vad som här beskrivs.

Vilhelms gamla flamma och Officeren
Hon tittar på honom. Inte så, säger hon. Han tittar på henne. Hur då, då, säger han. Litet mer naturligt, svarar hon. Titta mot linsen och försök att se avspänd ut. Så här? Vilhelms gamla flamma nickar gillande. Och så av med kläderna! befaller hon, varpå Officerern brister ut i ett förnärmat Vet hut, kvinna! Hon gör en min mot honom, poängterar att han får bra betalt samt att det inte är fotot som skall ställas ut. Officeren resignerar och suckar, säger Jag får väl göra det då. Konstnärinnan blir snart klar med skissen, visar den för sin modell, och tillägger: Herr Officeren skall förstås få ett fikonlöv. Ett fikonlöv? säger han häpet, och får då höra att han ju är Adam upp i dagen. Det är den känsla jag får av Er, hävdar kvinnan, och jag uttrycker känslor och inget annat. Han säger att han förstår, vilket han givetvis inte gör. Men svimmar gör han först efter hennes följande yttrande:

Och vill Ni ha sex med mig så får Ni allt lov att skynda er att förföra mig. Jag skall vara hos galleristen om en timme.

Vilhelm blir berömd
När lovorden kommer, vad finns det då kvar. Så underligt det är. Expressionismen väntar i mångt och mycket på att bli accepterad alltjämt, och nu är han, Vilhelm, i all motsägelsefullhet plötsligt utsedd till en av konststilens klarast lysande stjärnor. Till och med hans far har kommit för att betitta den senaste utställningen där Vilhelm är med. Att mannen fortfarande inte begriper konsten ser Vilhelm på hans ansiktsuttryck. Dessutom erkänner den stackars föräldern saken öppenhjärtigt. Nåväl, hederlig har han alltid varit, det är nog en dygd ändå. Vilhelm har insett att man inte kan få allt. Men han kan verkligen inte komma på vad det är som finns kvar. Är inte längtan efter saknad en känsla det också – förvisso, men hur förklara den med pensel och palett.

Att ha allt men inte äga
Tänk om jag vore en annan person
som inte var jag men dock såg med mina ögon
Som målade mästerverk utan att bli sedd
och levde i enkelhet utan att bli hörd
och närde sin kraft med blott längtan!

Det försvunna tomrummet
Det som från början har varit en fundering blir till slut ett projekt, en hel serie av konstverk, där Vilhelm arbetar på temat Det försvunna tomrummet från morgon till kväll, mycket intensivt, under sex månader. Han tar knappt emot några besök alls under den tiden, och vill någon komma till ateljén, så måste vederbörande meddela det i förväg. Bara två personer får tillträde utan vidare – Vilhelms gamla flamma och Vilhelms far.

Vilhelmina och Repet
Repet, min baby
Repet, min hägnad
Repet, min skapelse – och andras
Repet, min försörjning
Repet, min frälsning och förbannelse
Repet som föder mig, Repet som fjättrar mig
Repet som jag måste förlora för att leva

Dialog: Vilhelmina och Galleristen
Lilla fröken, det föreställer ju bara ett rep?
Nej, det föreställer Repet.

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm går västerut och passerar Stadskyrkan på dess norra sida.
Vilhelmina går österut och passerar Stadskyrkan på dess södra sida.
Vilhelm stannar utanför herrekiperingen, tar upp fickuret och stiger in i butiken.
Vilhelmina kastar en blick på kyrktornets väldiga urtavla och traskar vidare till sömmerskan.
Vilhelms nya hatt är vacker, men klär honom inte egentligen. Trots hans korrekta klädstil.
Vilhelminas nyligen lagade hatt är gammal men klär sin ägare perfekt. Trots rebellfrisyren.
Vilhelm får ett infall och går tillbaka längs Stadskyrkans södra sida.
Vilhelmina får ett infall och går tillbaka längs Stadskyrkans norra sida.

Den andra sålda tavlan
Den heter Knapphet, och det är Väninnan som köper den. Hon kan få den billigt, men envisas med att betala det ordinarie priset. Ni kan behöva det som är Ert, säger hon, varvid Vilhelmina frågar om hon har tänkt ha den själv. Nej, svarar hon, den är till en auktion till förmån för välgörenhet. Vilhelmina nickar, vill inte dela med sig av den tanke som nu så ovälkommet men obönhörligt väller upp inom henne. Skulle Knapphet överföras till någon sorts allmän knapphet, då skulle den inte vara hennes Knapphet längre. Konst är personlig, kan aldrig bli allmän, aldrig gälla för alla. Hade hon vetat vad som skulle ske hade hon kunnat ställa undan tavlan i tid. Nu är det för sent. Måhända kan hon köpa tillbaka sitt verk en dag – men hur skulle det se ut.

Vernissage
Det försvunna tomrummet krymper, bokstavligen, tills det inte längre finns något av det kvar. Vilhelm har uttömt idén, det är så han har velat ha det, ända sedan den föddes, det är det som har drivit honom när han arbetat med sin utställning. Nu går det inte att få in mer, om han försöker ropa i sitt försvunna tomrum skall orden bara studsa mot varandra. Det är dags för fasen som heter Vernissage.

Vernissage är som en tillfällig bok
När kapitlen skingras är det oftast för alltid. Hur de skingras beror givetvis på vilka som är villiga att läsa kapitlen, men också på tidsrymden, hågkomsten, kvaliteten på de enskilda kapitlen, omfånget, modets växlingar och slumpen. Den sista faktorn är den mest skrämmande, Vilhelm får en klump i halsen när han tänker på den. Tänk om en stenrik turist bara råkar gilla något av hans många kapitel, köper det, tar det med sig under armen, och sedan vet ingen var det finns. Men Vilhelm har inget val, han har satsat för mycket, Det försvunna tomrummet får inte lov att bli hans ruin.

Dialog: Vilhelms gamla flamma, hennes kamera och Vilhelm
Jag får väl lov att ta bilderna?
Gärna.

Får jag även ta en bild av oss tillsammans vid tavlan där borta?
De spyendes vägg? Varför inte, det blir nog effektfullt.

Recension
Här är överfulla tåg, här är
överdrivna former, såväl på
damer som på herrar, här är också en
planblank yta, endast kallad
För mycket intet
samt
en hund med för mycket kärlek
som till slut blir förryckt och
biter

Se en äng med
så många blommor
att de arma plockarna
tvekar
över vilka som
de skall välja

Se den undersköna kvinnan
stänga ute tusentals friare

den betänksamme astronomen
som förgäves försöker finna
på en särskild bland tusen stjärnor
Hur hans ögon börjar brinna
när Det eviga bländar honom

Det är
Konsten
som fattar eld!

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm stiger på ett tåg för fjorton dagars semester.
Vilhelmina stiger på ett tåg för tre dagars luftombyte.
Vilhelm åker första klass.
Vilhelmina åker tredje klass.
Vilhelm är på väg till kusten i söder.
Vilhelmina är på väg till Väninnan i Grannstaden.
Vilhelm har fått bra betalt för Det försvunna tomrummet.
Vilhelmina har fått hyfsat betalt för sin senaste påskkortserie.

Kuckeliku
Ack så äggkläckningsfullt
hittar våren till en konstnär
vare sig hon har lockat den
till sig eller inte

All den ysterhets skam
som vid Vilhelmina stryker
kan hon gärna vara utan
Den är inte hennes verk

Dialog: Vilhelmina och Väninnan
Vem var det som köpte tavlan?
En professorska från Staden.

Då finns den alltså kvar där hemma?
Jag antar det. Hur så?

Det hade kanske varit bättre om den hamnat annanstans.
Den gick för dubbla inköpspriset, skall Ni veta. Så gläd Er.

Det gör jag.
Jamen då så.

Vilhelmina berättar om något besynnerligt
Det var så märkligt alltsammans. Jag hade gått till Galleriet för att titta på konst. Jag ville veta hur bra man måste vara för att få ställa ut. Bara två kvinnor var antagna, och det var deras alster som intresserade mig, så jag studerade dem noga. De var verkligen inte sämre än männens. Men en målning var inte en målning. Den var till synes bara ett fikonlöv. Jag tycktes vara den enda som såg att den gick att lyfta på, som en lucka. Så jag lyfte den försiktigt. Det blev alldeles tyst intill mig. Bakom fikonlövet, visade det sig, fanns inte alls vad jag hade trott, utan ett ansikte. Ett troskyldigt, ungt, vackert manligt ansikte. Kinderna var rosenfärgade, det var ett foto som konstnärinnan hade kolorerat. Men det slutar inte där, ser Ni. Ty jag kände genast igen anletsdragen. Det var den unge Officeren, Ni vet, han som nästan friade till mig en gång. Och inte ens där slutar det. Jag drabbades av en oförklarlig längtan att få äga detta unika konstverk, jag som aldrig har velat äga Officeren alls och vill det inte nu heller. Jag kunde ha haft råd med det, men avstod till sist. Mor kunde ha fått syn på det hemma hos mig, och det skulle jag aldrig ha velat.

Diné på verandan upplevd av Vilhelmina
Med fönstret på glänt
finner oss skenet från kvällens lanternor
utan att leta

Det landar på min bleka ärm
så att den får mönster och
gör mg asymmetrisk

Hur mitt ansikte ser ut
kan jag bara gissa

Stjärnorna lyser över Grannstaden
Stjärnorna lyser över Grannstaden
där nyss i purpur den sköna klädde sig
Vid aftonen gled hon ut under tystnad
och tänkte varken på sorg eller lycka

Dialog: Vilhelmina och Väninnan
Vad skulle Ni, som här bor, ha valt om Ni kunde ha gjort som aftonrodnaden – stannat och glänst, eller svävat ut värdigt för äran att bli berömd och efterlängtad?
Vem funderar på sådana saker – inte jag, Vilhelmina, det vet Ni. Jag är morgonens sötma, inte aftonens rodnad, och Er ungdom är inte heller förbi.

Fast ungdomens tid är kort?
Inte för Er, Ni är konstnär. Konstnärer upptäcker aldrig sina rynkor, och ser man dem inte själv så gör ingen annan det heller. Det är precis lika sant som att stjärnorna i detta nu lyser över Grannstaden och att Ni behöver få mer vin i Ert glas. Amen.

Vilhelm
Hatten på, hatten av, han vet sällan hur han vill ha det. Men har han den inte på kan han inte lyfta den när en dam går förbi, vilket inte vore bara synd utan rent av skandalöst. Å andra sidan ser alla män yngre ut utan hatt. Hatten på, hatten av – nej, han kan inte bestämma sig. Så där sitter han på hotellsängen med hatten i knät och känner sig villrådig, men spritter dock till när det knackar på dörren. Visst ja. Frukosten.

En strand för grubblare
Hade det varit sommar skulle den ha fått heta En strand för romantiska par. Att det inte kommer att bli så inser Vilhelm när han vandrar ut så långt på sandreveln som det är möjligt utan att blöta ned skorna. Han är tillfreds med att det blåser friskt och att luften är fuktbärande. Nu kan han räkna med att få vara ensam åtminstone till lunchtid. Det är en kylslagen vår, ett faktum som han välkomnar. Sanden är inbjudande mjuk, men konvenansen förhindrar honom att ta av strumpor och skor fastän det praktiskt taget kliar i fötterna och han inte förväntar sig att få möta någon. Inte förrän någon timme efter det att han lämnat hotellet ser han en figur, det är en äldre man med skepparkrans och gråa, buskiga ögonbryn. Mannen har precis varit i sin bod och är i färd med att regla dess dörr med ett kraftigt hänglås när Vilhelm passerar mumlandes fram ett knappt hörbart Godmorgon, som han får ett dito svar på. Gubben tittar inte ens upp, men Vilhelm är glad över svaret ändå. Hans steg blir lättare efter det. Nu vet han att det sannerligen är En strand för grubblare som han vandrar över. Gubben grubblar säkert han också, om både det ena och det andra.

Dialog: Fiskarens dotter och Vilhelm
Om Min herre får lov att teckna av mig? Det går väl bra.
Jag vill teckna Er vardag, det vill säga, Ert arbete.

Så jag skall inte klä av mig då?
Nej, inte Ni. Ni är helt enkelt för vacker.

Är jag? Jovars, det är jag kanske. Nåväl, följ med mig då.
Tackar. Är det långt bort?

Inte då. Såvida inte Herrn tycker att en kilometer är långt.
Nej, det gör han visst inte.

Galleristen får myror i huvudet
Det är en utsökt målning, nästan litet för bra, ser tillrättalagd ut på något sätt. Så vad menar mannen med att ha målat en simpel fiskarflicka när hon rensar fisk, vad har det med expressionism att göra. Ingenting – eller allt. Tanken avgör. Om denna består i att den unga kvinnan är en sjöjungfru på riktigt, så är den befängd. Det är den ändå för resten, vilken den än är, expressionister målar inte på det sättet. Men motivet är trevligt, och konstnären har ju gjort sig ett namn redan, så den får hänga. Någon kommer att köpa den vackra provokationen – eller vad den är för något.

Dialog: En bullrig fars koketta skryt (inför Affärskompanjonen)
Denna lantliga flicka, en Venus, en musa! Snart slår han Florentinaren, sanna mina ord!
Ja, det må jag säga, det här verket är ju perfekt…

Fast tur hade pojken när han hittade flickan. Så obesvärad.
Ja, hon ler onekligen fint mot betraktaren…

Det här är ett verk som rör mitt hjärta. Jag var tvungen att köpa det.
Ni är avundsvärd, min herre. Åh, vilken tös!

Och det är väl värt en skål, så säg?
En får tacka. Och gratulera, naturligtvis.

Besökaren
Vilhelmina tycker illa om att bli störd när hon arbetar, men om det är en kund… Om det är en kund! Hon öppnar och får se en dam, vars ansikte påminner om en ointaglig mur. Ointaglig eftersom det helt saknar minspel. Och rösten visar sig vara entonig, nästan metallisk. Men en kund är hon.

Dialog: Apropå Ungdomens tid är kort
Fröken är en mycket duglig bildkonstnär.
Åh, tack, så trevligt att Frun tycker om konst.

Det gör jag, men god konst skall det vara. Ni slösar bort Er begåvning på de här jul- och påskhälsningarna, anser jag.
Jag måste gunås försörja mig.

Det förstår jag. Nu kom jag inte för att klandra Er. Jag kom därför att en av Era tavlor ohjälpligt har fångat mitt intresse.
Jaså? Får jag fråga vilken av dem?

Den heter Ungdomens tid är kort, min son köpte den av Er.
Ni får hälsa Er son att jag tackar honom än en gång.

Det skall jag. Nu till mitt ärende: Ni förstår nog att det inte är motivet som tilltalar mig. Det är vederstyggligt. Men jag har aldrig sett någon måla textil med en sådan finess som Fröken. Kanske gör Ni det så fint just därför att Ni är kvinna. Hur som helst, min son skall gifta sig om två månader. Jag vill att Ni, om Ni inte har något emot det, förevigar ögonblicket med ett vackert bröllopsporträtt.

Förtvivlan eller Man får inte tacka nej
Man får inte tacka nej
om man har ont om mat på bordet
Det vet varje fattig konstnär
när hon stiger upp på morgonen
får liv i ben och händer, och
söker minnas vad hon drömde

Man får inte tacka nej
till att måla en vacker blomma
det vet varje liten flicka
redan innan hon kan läsa

Nej, man tackar ja, och niger
och blir mindre och mindre och mindre
Komplimang, så heter betet
som en krok av lömskhet döljer
Komplimangen – Konstens död!

Vilhelm & Vilhelmina
En svart droska saktar in, försiktigt stiger Vilhelmina ned på trottoaren, hjälpt av en artig, förbipasserande medelålders herre, som även lyfter på hatten och hjälper henne med att få med sig sin tavla ut. Hon tackar varmt den vänlige, som håller den väl emballerade tavlan medan hon betalar kusken, samt gör en lätt knäna-böj, varefter hon försvinner uppåt gatan för att avlämna bröllopsporträttet som lovat och själv få betalt. Den okände gentlemannen ser nyfiket efter henne.
När han vänder om för att fortsätta sin promenad råkar en annan man som tycks ha osedvanligt bråttom springa rakt på honom. Det är Vilhelm, som nu blir blodröd av skam och ber – som man säger – tusen gånger om ursäkt. Han får ett godmodigt För all del till svar, i ögonblicket efter lyckas han hejda kusken från att resa vidare, och prisandes sin tur kastar han sig vårdslöst upp i sätet. Kvar på trottoaren står alltjämt den vänlige mannen, förbluffad över att även den brådskade yngre herrn har en emballerad tavla med sig.

Sen ankomst till Där
Alla väntar när han kommer. Med Alla menas alla som räknas, Stadens grädda samt Vilhelms etablerade kollogor. Han springer inte, men hans blick rusar fortare än en hungrig gepard. Med Där menas galapremiären på Kvinnans förtjänst på Teatern. Det är Vilhelms gamla flamma som har skrivit den. När han får veta att hon har gjort scendekoren också, inser han att det är den som är den verkliga föreställningen,
Dialog: Vilhelms gamla flamma får en present
Den är ju vacker, Vilhelm.
Den är istället för blommor.

Kvinnan sedd med litet huvud och svällande former. Fast en sådan målning får bara kvinnor måla egentligen.
Varför?

Revolutioner kan bara komma inifrån. Den här är målad för att behaga, erkänn det!
Jag ville bara glädja en kompetent kollega.

Smickrare där. Men den är det bästa som Vilhelm har gjort – trots smickret och trots skönheten.
Då är vi vänner fortfarande?

Dumbom. Vad heter målningen?
Vilhelmina.

Vilhelmina? Åh, Vilhelm solidariserar sig med mitt kön! Då förstår jag.
Väl bekomme, konstnärinna.

Tänk att vara en målning, suckar Artemis
Att aldrig kunna stiga ur sin ram
att aldrig kunna välja vem som får titta
att aldrig kunna dra för en gardin
att aldrig få bestämma sitt eget värde

Livets gång enligt Vilhelmina
Nyss var du här, du ville väl
du hjälpte av hjärtat i nöden
Jag blev aldrig dottern som du hade önskat
jag blev bara den jag föddes till
en fattig sate bland krakar

En morgon skall du se att jag
har farit med vindar och sorger
Jag reder mig själv utan gyllene drömmar
men kan inte höra spädbarnsgråt
med känslor som kräver bilder

Vid kapellet
Väninnan har kommit från Grannstaden för att delta i sorgehögtiden. Att mista en förälder är tungt, säger hon, men blir sedan tyst en stund. Vad skulle det annars vara, ljust och trevligt? Det är så svårt att säga det rätta, men hon vet att Vilhelmina förstår. Vilhelmina som numera står på egna ben ekonomiskt, fast inte som konstnär hävdar kvinnan själv, utan som porträttmålare. Och tjänar storkovan gör hon inte, men det går runt i alla fall. Det gör sorgen mindre outhärdlig, förmodar Väninnan liksom för att urskulda sig inför sig själv. Det är minuterna före det att resten av följet, moderns äldsta vänner och Grannfrun med make, anländer och uttrycker sitt deltagande. Det är en procedur, tänker Väninnan, medan Vilhelmina tänker Oj, var de så många.

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm stiger in genom den massiva grinden och går mot kapellet., där hans släkt och vänner väntar.
Vilhelmina vandrar med sällskapet ut från kyrkogården och passerar genom den mindre grinden bakom kapellet.
Vilhelm omfamnas och får motta kondoleanser.
Vilhelmina har blandade känslor. Hon känner sig både fri och tyngd av sorg.
Plötsligt vederfars Vilhelm av en oförklarlig känsla av att ha missat något. Han går runt kapellet och hinner precis se den bortre grindens dörrar skjutas igen, varefter han går tillbaka och ber sällskapet om ursäkt för sitt uppträdande.
Vilhelmina fortsätter med sitt följe nedåt gatan.

Livets sång enligt Vilhelm
Du gav mig livet och en plikt
att bli dig till ära och glädje
Jag hann aldrig uppfylla vad du begärde
men ville det mer
än jag vågade erkänna

Du var min far, jag gav dig sorg
men vill alltjämt uppfylla plikten
att finna den sinnliga kärlekens väsen
som borgar för ljus
där jag vandrat i vankelmod

Dialog: Vilhelms farbror besöker ateljén
Se god dag. Vilhelm vet väl vad som är å färde – en bal i min och min hustrus salonger. Han har säkert hört viskas om den. Jag kommer för att personligen bjuda Vilhelm till denna tillställning.
Tack för inbjudan, käre Farbror. Jag vill inte göra Er besviken.

Så? Då kan jag se fram emot Min brorsons närvaro?
Det kan Farbror göra. Jag känner mig hedrad och tackar.

Det var glädjande. Och vad skall det här bli då? Ett svart tomrum bland färger, ser det ut som, om jag får säga min mening. Ett hål i Verkligheten?
Farbror är på rätt spår. Formen representerar något som inte är, men kan finnas i vimlet och vänta på mig.

Hm. Den liknar som jag ser det en kvinna.
Farbror har ögonen med sig.

Åhå! Åhå! Vilhelm gör mig så lycklig! Nu vet jag att vi är på samma linje.

Balen
Vilhelm anländer ensam. Han är inte van vid att klä upp sig, men den här gången ser han nästan ut som en prins. Stolt presenterar hans farbror honom för alla som han vill presentera honom för. Vilhelm upptäcker till sin inre förebråelse och förfäran att han inte har något emot att få vänliga men litet högdragna blickar på sig. Tvärt om kommer han att röra sig lekande lätt genom salongerna, och han förstår vilka komplimanger han kan ge till vem. Det är som ett gesällprov, och han klarar det med glans. Man förundras över honom, stundtals stockar man sig kring honom. Farbrodern ler förnöjt åt vad han ser. Att det skulle gå så otroligt lätt hade han aldrig vågat hoppas. Unge Vilhelm är i sanning sin fars son.

Fästmön
Hon kommer när Vilhelm är som minst förberedd, han befinner sig som vanligt i ateljén, icke reglementsenligt klädd. Han känner sig besvärad, och kan inte dölja det. Att Fästmön inte förstår konst har han vetat i flera veckor, men det sista han önskar är just en käresta som vill diskutera hans verk med honom. Nu är hon dock här, så han låter henne få veta vad han skapar. Inte för att hon kommer att begripa mycket av det, men hon vill nog tro att han ser henne som delaktig för att inte säga betydelsefull i hans skapande. Kanske vill hon vara en musa, i så fall skall hon få det.
Dialog: Den ofullbordade
Älskling, varför har du lämnat det här tomrummet på tavlan?
Det är inget tomrum, jag har målat stället svart, eftersom det representerar ett okänt väsen. Ingen vet hur sådana ser ut.

Jaha.
Ursäkta klädseln, käraste. Det blir så olidligt varmt här på förmiddagarna när solen ligger på.

Jamen, det bryr jag mig inte om. Fast jag tycker att tavlan inte ser klar ut, du borde göra något åt det.
Hur skall jag kunna det om jag inte vet hur varelsen ser ut?

Jamen, varför började du då?
Tja, säg det, säg det.

Vilhelmina vid spegeln
Du är spegelvänd
inte alls som jag
Om jag blinkar med mitt vänstra öga
så blinkar du med ditt högra
Om jag håller en gaffel i min hägra hand
så håller du en i din vänstra
Om jag vrider mig åt vänster
skall du vrida dig åt höger
Om min utgång ligger till höger
så ligger din till vänster

Nu reser jag mig och går till dörren
Du reser dig också och går till dörren
Vi kan inte mötas utanför rummet
ty du går åt vänster
och jag åt höger

Vilhelmina grubblar över sitt ansikte
Hon har tänkt på det många gånger – andra har sett hennes ansikte som det verkligen ser ut i sitt rättvända skick, men hon själv – icke. Hon har bara sett andra personers rättvända ansikten, aldrig sitt eget. Kanske ser det helt annorlunda ut i verkligheten än i spegeln. Detta får henne att måla sitt livs andra självporträtt. Hon kommer att lägga ned hela sin själ på det, och det blir hennes bästa personporträtt någonsin. Sälja det tänker hon emellertid inte – hon vill ha det på sin vägg för att påminna sig själv om vem hon är.

Galleristen besöker Vilhelmina
Han säger att han inte skall bli långvarig, att han bara är hos henne i affärer, och får till svar ett rumphugget Jag är konstnär, inte affärskvinna. Som han tror att hon skämtar skrattar han gott åt repliken, resonerandes att hon vet vem han är inte har råd med att mena allvar på det sättet. Sedan kastar han ett öga på en av bostadens fyra väggar och kommer sig äntligen för med att lyfta av sig hatten. Han har aldrig sett ett bättre målat porträtt, och det säger han rent ut. I nästa sekund är det som att han skämts för vad han nyss sagt, det var inte hennes konstnärskap han har kommit för att prata med henne om, och han övergår snabbt till sitt verkliga ärende.

Dialog: Att krypa till korset
Har Min fröken någonsin illustrerat pamfletter?
Nej, det har Fröken inte, Hon vet inte hur man gör.

Ni får noggranna instruktioner och betalt i reda pengar.
Ja det låter ju inspirerande så att man kan dö.

Men vad säger då Fröken?
Att Ni kan gå, Herr Galleristen.

Min mening var inte att såra Er, fröken Vilhelmina.
Nåväl, säg mig då vad jag skall göra.

Dialog: Galleristen och Vilhelms gamla flamma
Hon ville inte sälja sitt självporträtt på väggen.
Det kan jag förstå – om det var det enda hon hade. Fick Ni se något mer av hennes konst?

Ja. Hon är inte bara porträttmålare och illustratör. Hon har gjort en del expressionistiska saker också. Ett av verken glömmer jag aldrig. Det heter ”Schack”, och det är ett avsiktligt felmålat schackbräde bara, där rutraderna krockar på mitten, så att där bildas en hel rad med gråa rutor, det vill säga, ingen pjäs kan ta sig förbi.
Det är ju genialt.

Ja, det är det nog.
Vad heter hon?

Vilhelmina.
Vilhelmina… Herregud.

Smekmånad planeras
Vilhelm pratar om att åka till Paris efter bröllopet, men fästmön är mer intresserad av London. De har haft en lågmäld dispyt om det under en hel vecka. Han vill se bohemkvarter och konstnärsateljéer, hon vill gå på teater där man talar ett språk som hon förstår. När hon nämner Madame Tussauds vaxkabinett och låter helt allvarlig försöker han slå dövörat till, vilket dock visar sig alldeles omöjligt. Hon tjatar nämligen.

Panik i Olympen (Afrodite)
Jag är kärlekens gudinna, men mig lyder inte ödet,
nej, det gäckar och det stretar
som om viljan var dess egen

Hur kan någon få idén att
blanda kärlek med affärer
Bara gudar kan beställa
vad i bröstet skall få gömmas,
när en dödlig ger sig på det
slutar det i katastrof

Har de intet lärt av Kriget
har de alldeles glömt bort
att när fienden blir rasande
så skickar han en häst

Just så skall jag också göra
Även kvinnor konster kan
Här krävs inga tunga vapen
bara vanlig, prövad list
Gå i strid, du stolta kuse!

Vilhelms gamla flamma besöker Vilhelmina
Vilhelmina är numera van vid att få beställningar av nya kunder, och blir inte överraskad när ett nytt okänt ansikte dyker upp. Hon släpper genast in Vilhelms gamla flamma, ler välkomnande och frågar om denna vill göra henne äran att dricka en kopp te med henne. Vilhelms gamla flamma tackar ja och tar av sig sin mörka hatt, varvid hennes vackra askblonda hår kommer i dagen. Medan Vilhelmina häller upp te ur kannan sätter sig besökaren till bords och låter blicken vandra över rummet. Jag skulle vilja veta mer om Frökens riktiga konst, säger kvinnan rättframt. Nu, äntligen, syns ett spår av förvåning i Vilhelminas ansikte.

Dialog: Operation Uppoffring
Det är ypperlig konst, fröken. Tro mig, jag vet. Ni borde få ställa ut den på Galleriet.
Jag har försökt några gånger, länge sedan nu.

Och jag har ställt ut där flera gånger.
Hur lyckades Ni med det?

Jag fick kämpa hårdare än karlarna, förstås. Men det var det värt, för nu är jag etablerad.
Var det Ni som ställde ut Fikonlövet?

Jajamen. Var det Ni som gluttade bakom det?
Ja, det var det allt.

Då har Fröken ingenting att förlora. Ni är modig nog. Jag skall hjälpa Er.
Men hur skall det gå till?

Fröken skall inte oroa sig, jag vet exakt vad som krävs. Lita på mig, snart hänger Era tavlor i salongerna.
Jag blir Er tack skyldig.

Dialog: Vilhelm och Fästmön går på konstutställning
Titta Vilhelm, den där tavlan är felmålad!
Nej, älskling, det skall vara så. Schackrutorna krockar med varandra därför att konstnären vill säga något med det.

Men det går ju inte att spela om det ser ut så där!
Det är ju ett konstverk, käraste. Man spelar väl inte med konst som hänger på väggen heller!

Vad vill du ha sagt med det? Att jag är dum, eller?
Naturligtvis inte. Men konst förstår du dig inte på.

Det gör jag visst, om den är fin. Vad är det för fel på vackra landskap och blommor? Det borde du måla, inte sådant här tjafs. Jag vill att vårt hem skall bli en oas av skönhet.
En oas av skönhet? Dina egna ord?

Nej, dem har jag hittat i en bok. Hur så?
Ingenting. Det var inget.

När katten är borta
Vilhelms gamla flamma har ett nytt, luxuöst strumpeband som hon vill att Vilhelm skall få se. Hon väntar in ett ögonblick när hon vet att han är ensam och i arbete. Med säkra kliv går hon fram till entrédörren på kvällen och bultar på den kraftiga portklappen. Vilhelm tycker att hon bär sig okonventionellt åt, men han släpper in henne. Hon går rakt på sak, och innan han vet ordet av är han i sitt sovrum med henne och det superba strumpebandet som hon säger sig vara så stolt över. Det blir inledningen till en uråldrig ceremoni.

Bomber faller alltid i gryningen
Vilhelms gamla flamma slumrar falnad mellan sin forne älskares lår. En strimma av intensivt solljus träffar lakanen och ritar mönster i Vilhelms medvetslösa ansikte. En komet studsar genom rummet, ropar Hur kunde du, men han är alltför matt att försöka fånga den, och småningom hittar kometen vägen ut genom sovrumsdörren. Han hör huvudporten slås igen med en väldig kraft, och reagerar sömnigt. På hans bröst ligger den forna älskarinnans huvud. Hennes fylliga läppar pryds av ett arkaiskt leende.

Ringen ligger på bordet
Ringen ligger på bordet
är ensam och övergiven

Han tycker inte om ringar
eller annat av metall som glimmar

Han tycker inte om ädelstenar
eller pärlor som kostar mycket

Han tycker om tuvor och gråstenar
samt konsten att välja det svåra

Vilhelms lättnad
Den är av det slaget, att han uppriktigt skäms för den. Om den kommer till någons kännedom… Åh ve, den tanken! Hon har förstås skvallrat för Farbror redan, ja, det måste hon ha gjort, och det är lika bra det, för nu hinner kanske mannen lugna sig tills han träffar honom nästa gång, vilket högst troligt kommer att ske mycket snart.

Dialog: Vilhelms farbror och Vilhelm över en lunch
Vilhelm vet vad Vilhelm har gjort. Vilhelm kände damen sedan tidigare, inte sant?
Jo, det är sant.

Nåja, det var väl bäst som skedde. Hellre förr än senare. En skilsmässa är alltid mycket smärtsammare.
Om Farbror säger det så.

Fast litet ledsen är jag. Hon förtjänade inte att mötas av… det hon fick se. Hon är en snäll flicka.
Jag vet att jag har felat, Farbror.

Nu gäller det hur som helst att gå vidare. Vilhelm förstår säkert att Han bör ligga lågt i några månader. Men framför allt gäller det att Han lovar att vara ärlig nästa gång. Och håller löftet.
Ja… jag har lärt mig läxan nu, Farbror.

Vilhelm & Vilhelmina
Vilhelm har suttit och till och från tittat ut genom fönstret på de förbipasserande fotgängarna, men vänder sig nu mot kyparen som kommit till bordet.
Vilhelmina närmar sig restaurangen.
Kyparen frågar Vilhelm respektive Vilhelms farbror om de vill ha påfyllning i glaset.
Vilhelmina passerar nära fönstret där de två herrarna sitter, och fortsätter vidare längs gatan.

På perrongen
Ett myller av folk står redan och väntar på att få höra det annalkande ångloket vissla, när Vilhelmina stiger upp på den nybyggda plattformen med dess majestätiskt välvda tak. Alltjämt väcker hennes pagefrisyr uppseende av det muntra slaget där hon går. En pojke pekar finger men blir tillsagd att inte göra så. Hon ler vänligt mot modern, som ser sammanbiten ut. Snart har hon emellertid traskat till perrongens bortre ände. Väninnan skall åka med sista vagnen. Vilhelmina får vänta en stund i den milda vinden, och tycker sig ett ögonblick se några antika figurer stå i en grupp nära intill, men det visar sig vara en synvilla, kanske en frukt av den hunger hon känner. Hon har sparat sig, som det heter. Tåget kommer småningom, och redan innan det stannat ser Vilhelmina Väninnan vinka från kupéfönstret, varvid hon vinkar tillbaka.

En ljuvlig dag
De båda väninnorna omfamnar varandra, då de inte har setts på flera månader. Skrivit till varandra har de förstås gjort, vackra brevkort mest, av samma slag som dem Vilhelmina en gång har illustrerat, och som numera nytrycks i stora upplagor då hennes namn har börjat bli en smula känt. Såväl Vilhelmina som Väninnan har fina promenadkläder på sig och därtill varsin florhatt på huvudet. Okända herrar lyfter genast på sina huvudbonader när de möter damerna, vilka nickar vänligt tillbaka varje gång. Vi tar vägen genom parken, va’, säger Vilhelmina. Solen skiner ju.

Dialog under en vandring genom parken
Tänk att jag får ställa ut mina tavlor på Galleriet till sist. Nu är jag en av tre kvinnor som har fått konstnärstillträde.
Jag förstår att Ni är lycklig, Vilhelmina.

Det är jag. Men det tog flera år. Kanske att de tröttnade på mitt tjat?
Det kan jag inte tro, jag har aldrig hört Er tjata om något. Och för resten måste väl en konstnär precis som andra vara ihärdig för att komma någonstans?

En kvinnlig kollega hjälpte mig, annars hade det kanske aldrig gått. Jag kunde inte säga nej till hjälpen, och nu vet jag inte hur jag skall tacka henne.
På så vis. Hon måste tycka om Er konst för att hjälpa Er. Jag menar, ni är ju ändå konkurrenter?

Fast kanske inte om samma kunder. Människors smak varierar ju.
Ja, tack och lov för det. Men… vad är det där för en karl?

Beskrivning av en man med ett säreget utseende
Det första man ser är hans röda rock, det andra hans löst sittande svarta byxor, som slutar strax ovanför vristerna och gör att hans storrandiga svartvita strumpor kommer i dagen. Innanför rocken skymtar en orange tunika eller skjorta, från rockens bröstficka sticker en vit tulpan, säkert inte äkta, fram. Skorna är stora, klumpiga, litet slitna och torde omöjliggöra en elegantare gång. På huvudet bär han en rutig hatt, måhända egentillverkad, men också den förefaller att ha sett sina bästa dagar. I handen håller mannen ett dragspel i miniatyrformat, alldeles sönderspelat. Sålunda ser han alltså ut, den figur som de två damerna möter på sin promenad.

Kufen
Mina damer, hör, det kvittrar, ack, det kvittrar, som det kvittras! Kom och ställ er nära, lyssna, skall ni höra vad de säger, våra underbara finkar, vårens sköna pionjärer

Hör dem ljuda, som de ljuder, det är ord av Saligheten, det är Meningen med livet, denna ljuva fågelsång

Se, i busken har de gömt sig, ty de skyggar för det fula, vill det inte ha inpå sig, men ni båda damer glittrar likt den lilla fågelns skönhet, och ni sjunger säkert vackert, kanske bär ni änglavingar, kanske är ert hem bland molnen och jag, dödlig, bör er dyrka

Skänk en slant till denne trashank, han skall kyssa era fötter, vara mattan där ni trampar, om er endast tala väl

Alla dagar, alla nätter skall han minnas er så tacksamt! Han skall drömma om er godhet, när han dör han skratta skall

Två damer går på restaurang
Vilhelmina och Väninnan visas till det fönsterbord där för mindre än en timme sedan Vilhelm har suttit tillsammans med sin farbror. De får varsin meny av kyparen, och bestämmer sig raskt för vad de vill ha. När Vilhelmina kastar en blick genom fönstret får hon en märklig känsla av att ha suttit på samma stol alldeles nyss och sett människor gå förbi. Hon slår bort tanken som befängd, och när Väninnan diskret höjer sitt vinglas gör hon det också. Det är en skål för framtiden.

Afrodite följer efter och släpper inte taget
Ur de mogna druvors nektar
föddes älsklighetens ängder
trådde nymferna sin dans
för den allra första gången
och föll handlöst i extas

Aldrig ville de alls sedan
göras fria från sin dimma
så de drack av dessa druvor
fann sin salighet så himmelsk
att den blev till deras liv

På besök i Galleriet
Vilhelmina vill absolut visa Väninnan den vägg i den anrika gamla byggnaden där hennes utställda tavlor hänger. Väninnan fylls av förväntan, erkänner glatt att hon knappt vet något om den expressionistiska konsten, men kanske att hon skulle kunna skilja den från den utsökta renässansstilen i alla fall. Vilhelmina säger, att det skulle hon säkert kunna, emedan renässansstilen ju inte liknar någon annan stil över huvud taget. Vid entrén blir de båda damerna varse att det är ovanligt mycket folk i byggnaden, de vet inte om att Hans majestät har varit på visit under förmiddagen och att journalister och kulturskribenter har passat på att göra sig synliga samtidigt. På grund av journalisternas närvaro har den del av befolkningen som kallas för kreti och pleti dragits som av en magnet till lokalen. Hans majestät och hans följe samt journalister och skribenter har avlägsnat sig i god tid före lunch, men kreti och pleti som fortsätter att tro att något stort skall hända som de själva skall få vara med om i fall de blott har tålamod och dröjer kvar, vandrar omkring som yra höns inne i lokalen, varför trängsel råder i samtliga av Galleriets stuckaturrika salar.

Konstverket Fruntimmersklubben
Fruntimmersklubbens tjugofyra medlemmar, inklusive ordföranden, sekreteraren och skattmästaren har årsmöte. Anteckningar förs, ordföranden har ordet och skattmästaren håller noga koll på den samlade skaran. Agendan är skriven i skolkrita på en tilllika förvillande skollik svart tavla;

1. Mötets öppnande
2. Val av funktionärer under kommande verksamhetsperiod
3. Verksamhetsberättelse
4. Kommande välgörenhetsinsatser
5. Barnuppfostran
6. Ordning och reda
7. Sunda vanor
8. Bakschema
9. Övrigt och Frågor
10. Mötets avslutande och kaffe

Tjugotre av mötets alla tjugofyra fruntimmer sitter tysta och lyssnar, och varken ser eller hör något utom klubbens ordförande. De märker inte ens att byggnaden som de befinner sig i brinner, och det märkliga är, att det gör inte den förmodat ansvarskännande ordföranden heller.

Dialog: Vilhelmina och Väninnan
Men det bästa är att den blev såld. Skall jag berätta vilka som köpte den?
Ja, gör det, Vilhelmina, berätta!

Är Ni säker på att Ni vill veta?
Ja, håll mig inte på halster, utan säg det nu!

Det var Stadsfullmäktige.
Stadsfullmäkige?

Herrklubben, Ni vet.
Åh, kära hjärtanes!

Livet spelar schack bättre än Döden
Vilhelms gamla flamma får syn på Vilhelmina i vimlet. Vilhelmina presenterar damerna för varandra samtidigt som hon ser att hennes kvinnliga kollega ser utomordentligt bekymrad ut. Så får hon veta att Schack har blivit skadat i trängseln. En repa har skurits in i konstverket så att man kan tro att det är avsiktligt gjort. I varje fall ger den nya repan ett sken av att vilja släppa förbi pjäserna. Vilhelmina begrundar tavlan och konstaterar att det är precis som Vilhelms gamla flamma har berättat, men blir likväl inte ledsen. Skadan bör kanske låtas vara en del av konsten, säger hon.

Vilhelm och Vilhelmina
I en trängsel kommer ingen undan. Plötsligt möts Vilhelm och Vilhelmina i dimman på en blomstersmyckad gata. En kör bestående av satyrer och menader sjunger uppsluppet kring dem, och Apollon och Artemis vinkar åt dem från skogsbrynet, men det är Afrodite som uppmanar dem att dricka Kärlekens skål.

Drick, kära vänner
Låt er träffas av Eros kyssar
Det gör ont, och det är ljuvligt
det är skönt att intet bestämma
utan bara helt stilla bero
ge sig hän förutan tankar
och med hjärtats tillit födas
dit där ingen tvekan finns


Mars 2023




Övriga genrer av Lena Söderkvist VIP
Läst 79 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2023-04-12 19:23



Bookmark and Share


  Glitträ VIP
Nog knoget här vilket arbete! Jag måste skratta bitvis på sicken roman …!apuh apuh!;
f,låt en vecka för mig minst för att läsa!.
Tänket fruntimmersveckan!
Men
Såå romantiskt särskilt i slutet.
;)
2023-04-15
  > Nästa text
< Föregående

Lena Söderkvist VIP